Det står stilla

Ja, som ni märker så händer det inte så mycket här på bloggen. Jag har bloggtorka helt enkelt. Har inte haft någon inspiration att skriva och då ser jag heller ingen anledning att göra det. Men, som många av er vet så sker det ju förändringar i vår familjs liv så snart kanske det finns anledning till lite fler uppdateringar. Tills dess, ha det så bra!

Ps. Jag har varit desto flitigare på Instagram så följ mig gärna där om ni vill. L878. Ds.

Kramkonstigt

Nu blev det så där konstigt igen. Kunden reser sig och sträcker fram handen. Tror jag. Han var på väg att kramas visar det sig. Jag greppar krampaktigt hans hand och det slutar med att vi skakar hand med en gungande kraft i armarna som om vi gör någon slags folkdans.

Drömmar

Jag har kanske inte ventilerat ämnet drömmar här tidigare, eller så har jag det, flera gånger. Mitt minne är som bekant inte det bästa. Men det jag vill komma till är att drömmar är för mig av väldigt stor betydelse. Och nu pratar jag inte om just mål och drömmar om vad jag vill ska hända framåt, utan de drömmar som fyller mitt huvud när jag sover. Jag har, så länge jag kan minnas, drömt mycket och intensivt. Många är de kvällar då jag förväntansfullt slutit ögonen på kvällen i väntan på nattens äventyr.

Ett tag förde jag drömdagbok och jag har ännu inte läst det jag satt på pränt. Den vanliga gången är att jag drömmer, jag minns det någorlunda bra för att kunna berätta om händelserna för Johan eller några arbetskamrater men sedan försvinner det ur mitt minne i takt med att dagen fortlöper. Det gör inget, jag tror vi drömmer för att bearbeta och om vi skulle minnas alla våra drömmar så skulle det ta upp onödig kapacitet av hjärnan som jag uppenbarligen behöver till att minnas vad som skall handlas och när vi har bröllopsdag.

Jag har drömt så mycket sjukt att jag tror att en psykolog skulle baxna och fundera allvarligt på att spärra in mig. Vi snackar allt från att jag har bajsat ur pannan, jag har designat coola grejer och är ute och flyger till att jag mördat en uteliggare av misstag för att han hade snott min tröja. Ni kan bara tänka er spektrat där emellan.

Hur som helst så behöver ni veta om min varma relation till mina händelserika (oftast roliga och sännande) drömmar för att förstå glädjen jag kände i morse. Det började nämligen med att Clara pratade i sömnen i natt. Över lag så pratar Clara oerhört tydligt nattetid, vare sig det gäller att be om ett glas vatten i vaket tillstånd eller om hon pratar i sömnen. Hon pratar i regel tydligare nattetid än på dagen. 

Så också inatt. Det kom meningar som "Pippi kommer till MIG. Lilla gubben säger iahhha, DET var tokigt." Det var väldigt roligt att höra. På morgonen frågade vi henne om hon hade drömt om Pippi. Jag förväntade mig inte att hon skulle minnas - jag har frågat "har du drömt något inatt" det senaste året och hon har alltid svarat nej - men idag svarade hon glatt att Pippi kom till Tryggis (hennes dagis) med Lilla Gubben! Han hade sagt iahhha och det tyckte hon var väldigt tokigt! Hon var verkligen så glad och stolt över att ha fått sådant fint besök så jag kunde känna igen känslorna i en glad och fin dröm. 

Även om jag vetat och märkt tidigare att hon drömmer så är det så kul att hon nu börjar förstå och kan minnas delar av nattens händelser. Hon har ett helt liv av nätter att se fram emot!

Det går undan nu

Hej vad det går. Februari flyger förbi med snöiga morgnar, plötslig gråt vid dagislämningen, hur mycket som helst att göra på jobbet, försöka hitta middagsinspiration, läggning som numera inkluderar läsning och tupplur även för min del, lite slökollande på TV, tvätt och i säng. Ett och annat serieavsnitt mellan varven. Typ så ser det ut nu. Trött som en apa mellan varven men gillar ändå vardagen. Det är ju här och nu min lilla familj lever.

Men just på grund av tempot så var helgen som man brukar uttrycka det "som bomull för själen". Inte till en början, då var den ett stygn i hjärtat. I en fin liten kyrka i Tåstarp sa vi hej då till farmor. Oväntat många fanns med oss och blommorna var så mycker fler än vad vi vågat hoppas.

En duktig och närvarande präst berättade om farmors liv, både lycka och sorg, och vi fick ett väldigt fint avslut. Begravningsfikan blev till släktträff och många - för mig - nya ansikten dök upp. Det finns människor vars liv farmor bidragit så mycket till som jag inte ens kände till.

Den fortsatta helgen var jag i Göteborg och jag fick tid och möjlighet att göra något som jag mår så bra av. Jag fick sitta ifred och läsa! Somnade gjorde jag också mellan varven. Dessutom tillbringade jag några timmar med fina vänner på middag och det laddade mina batterier ytterligare.

Så fulltankad av känslor och läslust kom jag hem till mina två kärlekar och är nog lite roligare att umgås med än innan jag for.

I pulkabacken

För ett tag sedan mötte vi upp Hedvig i pulkabacken och tjejerna skrek av förtjusning när de for fram på  sina snowracers. Johan hade fixat varm choklad och Clara pratar fortfarande om hur storsint hon var som bjöd på russin. En fin dag!

Julefrid

Så har julen passerat. Till en början ganska hektisk med resa till Göteborg, bo hos föräldrarna, bo med syskon, hälsa på vänner... Allt väldigt trevligt men också ganska speedat. När vi landade hemma i Bromma igen så gjorde vi inte upp några som helst planer och det var fantastiskt!

Det var länge sedan som jag känt mig så lugn. Sena morgnar, mycket slappande i soffan, virkning, filmtittande, kittling av barn och gos. Det känns som att jag tar igen det gosande med Clara som inte alltid hinns med på stressiga vardagskvällar.

Så på det hela - en väldigt skön jul!

Nu väntar vi bara på att soc ska ringa och kommentera att Clara säger "Tomten inga byxor".

Jag glömde nämna

DAGIS. Jävligt varma hallar där.

Kalla människor

Jag har alltid imponerats av kalla människor. Med kalla människor menar jag naturligtvis inte folk utan känslor, utan de där bokstavligt talat svala (ofta kvinnor) som kan stå med helt skrynkelfria kappor, ha halsduk och varma vinterstövlar (välputsade naturligtvis), rakt hår som på något sätt inte ser tråkigt ut med en handväska hängande över axeln som ser ut att komma direkt från affären fast den antagligen inte gör det - inomhus.

Jag tänkte på det nu senast i helgen. Vi vistades på flygplatser under en lång tid. Och det är ofta där man ser dem. När jag anländer till kön har väskan med alldeles för mycket innehåll glidit ned på axeln vilket gör att jackan som jag inte stängt hänger på tre kvart och man kan se att jag har en svart BH under det vita linnnet. Byxorna har hasat ned lite för långt och luggen är nu lite för lång för att klara sig utan hårspänne och den sticker irriterat i ögonen när jag böjer mig fram. Jag blir lite stressad fast jag är ute i tid, passet och boardingkortet har glidit ned längst ner i väskan igen så jag måste rota upp gosedjur och vattenflaskor för att komma åt dem. Och jag blir så himla varm!

Kinderna hettar och svetten bryter fram under luggen. Blir det riktigt illa blir det dessutom fuktigt längs ryggraden. Jag får lätt panik och börjar slänga av mig jacka, halsduk och ev också den stickade tröjan. Detta sker på flygplatser, bussar, T-banan och i mataffären. Och varje gång tycker jag att andra människor tittar på mig som om jag vore helt galen! Det är NI som är galna tänker jag. Hur kan de stå där med alla varma kläder och se ut att trivas lika bra inne i 20-gradig temperatur som de gör ute i -20?!

Så nu vet ni, ni svala männsikor, vad som händer nästa gång någon som inte ens är i närheten av klimakteriet börjar kasta av sig ytterkläderna och har röda kinder - det är bara en varm människa. Eller en blottare.

Kallt!

Nu jädrar i mig kom vargavintern! Jag gillar det. Det knastrar när jag går till bussen i mina kängor som är varma och sägs klara ner till -30°. Och här inne har vi det varmt. Vi har precis bytt fönster och installerat mer värme i källaren så så varmt som vårt hus är nu har det aldrig varit någon tidigare vinter. Så jag säger bara: Bring it on winter!

Pausbild

Tvårummare med spikar

Det här med att det skulle ta ungefär två veckor att bullersanera... Bullshit, säger jag! Här bor vi tre personer i två rum just nu, och de två rummen är det grejor precis överallt! Jag blir lite lätt galen. I morgon är det jag som ringer och skäller på någon.

Annars? Tja, mycket jobb för oss båda, Clara hade en liten kräksession på dagis idag men det har inte kommit mer efter det. Vi stupar strax efter 10 på kvällarna och turas om vem som ska få ligga på spikmattan.

På tal om spikmattan. Köpte du en? Jag köpte en via jobbet och tänkte samtidigt, jaha, får vi se hur dyra mina två tillfällen på den här blir, för så mycket mer kommer jag antagligen inte att använda den. Men när man får erbjudanden om saker som sänkts väldigt mycket i pris så tenderar man ju, eller i alla fall jag, att köpa grejen nästan oavsett vad det är. Sån är jag.

Hur som helst. Denna skänk ifrån ovan. När jag är lite stel - fram med spikmattan. När jag är uppe i varv - fram med spikmattan. När jag har svårt att sova (ok, händer typ två gånger om året och oftast i samband med resa med extremt tidig avgång eller de få gånger J och jag är osams) - fram med spikmattan. Den är grym! Jag somnar som en stock och vaknar oftast framåt 2-tiden då jag får resa mig upp och bokstavligt talat DRA den ur ryggen. Ont som faan gör det, men vi kan säga så här: Då behöver man inte lägga några pengar på dyra silkeslakan för det känns som att lägga sig ner på ett moln när man haft ett hundratal piggar in i ryggen ett par timmar.

Vilken helg!

I fredags åkte Clara och jag till Göteborg och vilken bra helg det blev! Det tajmade sig så väl att C somnade när flygbussen gled in i stan och jag fick två timmar på stan med strosande och fika. Väldigt avkopplande och behövligt efter förra veckans tempo.

Vi träffade vänner och och jag hann med á la London-marknaden som jag hade hoppats på. Vi tog en rejäl tupplur C och jag, och på kvällen var pappa barnvakt och jag åkte på 35-årsmiddag. Oj vad roligt det var! M hade förberett och fixat och jag bara njöt av alla nära och hade en riktigt rolig kväll, en sådan som fyller på energi! Åh vad jag gillar mina vänner!

Jag inser att även om jag inte träffar mina Göteborgsvänner så ofta så är de tillfällen då jag gör det helt ovärdeliga.

Hösten är här

Allt händer ju samtidigt som bekant. I morgon påbörjas lite byggande här hemma, det är Swedavia som skall bullersanera och nu skall det gipsas lite extra på väggarna i vissa rum. Vilket betyder att vi får tömma två rum helt och även om vi har ett hus så är det ett ganska litet hus vilket resulterar i SAKER ÖVERALLT!

Nåväl, jag klagar inte. Gratisrenoveringarna duggar inte tätt vad jag vet.

Det har varit och är supermycket att göra på jobbet. Roliga projekt, men stressiga projekt. Så lite extrajobb på det. Och lite fixande med andra hantverkare. också lite utebliven sophämtning. Också en söndrig tand på barnet. Och en sönderstressad man. Och lite tvåårstrots. Och så ...

Men träden är ju fina nu.

Dansmössan

För ett par veckor sedan började jag virka en mössa till Clara och den blev färdig härom dagen. Clara verkar tycka om den, när hon tar på den så börjar hon dansa!