Jag står still och försöker hämta tillbaka hakan som försvunnit nedåt någonstans. Sedan säger jag bara något i stil med: "ja, ja, ok men då tar jag dem". Gubben ser lite förvånad ut, han funderar nog över om jag vet om vilket fynd jag har gjort, så han tillägger: "De där kopparna får du betala ca 600 kr för i en butik i Stockholm". Jag bara nickar och går och hämtar de andra kopparna.
När jag betalar frågar jag om de har några loppistips att bjuda på. Gubben börjar berätta om en loppis, några mil utanför stan. När jag frågar efter namnet på platsen så att vi kan slå in det på vår GPS får jag höra något som får mig att tappa hakan igen. Dock inte på ett positivt sätt. Han påbörjar sin mening med "Men LILLA gumman..." Jag känner hur ilskan kommer nerifrån magen och brakar upp genom strupen för att i sista sekunden stoppas av tanken: Lotta, inse vilket fynd du har gjort, släpp det. SLÄPP DET! Så jag gjorde det. Jag släppte det. Givetivis fick jag älta det några gånger i bilen, men sen var det bra.
Idag, måndagmorgon så har jag glatt berättat om mitt loppisfynd på jobbet. När jag visar bilden på kopparna kommer dräparkommentaren från min kollega Tony: Men sådana där koppar, det hivade jag flera stycken på tippen igår!

1 kommentar:
Vart ligger den tippen? Har du inte ett sånt kort så du kommer in där?
Skicka en kommentar