Min käre sambo är en mycket engagerad Djurgårdare. Inget nytt för de flesta av er. Det är mest fotboll som hägrar men även ishockey. Som ni vet är jag så ointresserad av sport som det bara går att bli. Jag tycker det är kul att utöva ett flertal sporter, men titta på, nä det får vara.
Just nu är det tydligen hockeysäsong. Det låter rimligt, det är ju kallt ute. Vad jag skall komma till är att det tittas på en del sport på TV här hemma. MEN. Det har skett en väsentlig ändring här i huset. När det förr skreks och gapades över missade mål och förluster så råder nu ett fantastiskt kontrollerat glädjehopp eller förtvivlat och tyst förlorarskrik. Föreställ er "Skriet" i mute-läge.
Skillnaden är givetvis före- och efter Clara. Det var en kväll i januari som han vrålade till av glädje över en match - i vilken sport har jag glömt - så att Clara som låg och halvslumrade vaknade till med ett ryck och började tokskrika av rädsla. Jag var precis på väg ut för promenad med hunden och lämnade Johan åt sitt öde att trösta henne - efter att jag hade gett honom "det-där-var-ju-jävligt-onödigt-blicken". Men det hade alltså den positiva effekten att det nu hejas på och förfäras på ett högst trivsamt sätt här hemma. Sport på TV har med andra ord blivit lite mindre otrevligt.
2 kommentarer:
Hahaha! Underbart! :)
Njut, Lotta! Jack har lärt sig göra likadant som pappa, dvs skrika. Så nu har jag två som låter och tar upp en massa onödig tid i soffan. Dock är det AIK som gäller här hemma.
Skicka en kommentar