Pengar

Jag klippte mig igår. När jag skulle betala funkade det inte när jag drog kortet. Jaha, sa jag säkert; då är det fel på kortläsaren för jag har pengar på kortet. Frisören drog kortet tre gånger utan framgång. Eftersom jag har en väldigt snäll frisör (har dock bytt, det är inte kram-tjejen längre) så sa han att det var ok att komma tillbaka dagen efter och betala.

Eftersom jag skulle vidare och fika med en kompis efteråt och var i behov av pengar så ringde jag banken. Nix sa de, du har bara 200 kr på kontot. Kallsvettning. 200? Det är den 28:e och jag har 200 på kontot?! Första tanken var: För helvete Lotta, det är dags att få koll på din ekonomi. Nästa tanke var: Jag har blivit rånad! Tredje tanken var: Fick jag ens lön den 25:e? Efter lite luskande kom det fram, jag hade inte fått någon lön. Då dyker nästa fråga upp: Fick jag kicken utan att fatta det? Nä, så var det ju inte men jag förde över lite fikapengar så att jag kunde möta min kompis.

På fiket berättade jag hela historien och kompisen garvade. Jag sa att det var nära du åkte på att bjuda mig på en fika. Två sekunder senare garvade han inte längre. "med risk att låta som en klyscha... Men jag har glömt plånboken hemma"! Helt underbart roligt.

Nu har jag äntligen fått lön så det är lönehelg på riktigt för mig.

Vad hände igår?

Jag kunde bara inte somna! Jag som annars lägger huvudet på kudden och oftast sover inom loppet av en minut. Johan låg också och vände och vred på sig. Idag när jag nämnde det vid lunchbordet på jobbet så brast 4-5 stycken av mina kollegor ut i jakande svar! Vad var det egentligen igår? Inte var det fullmåne, det har jag kollat upp. Var det fler som hade svårt att somna?

Här var det is!

Dessa istappar hänger från vårt hus, den längsta mäter ca 1 meter!

Fortfarande vilse emellanåt

Mitt pass går snart ut så igår gick jag till polisen och bad om ett nytt. Herre gud, jag tycker inte det var länge sedan jag tänkte: 2010! Det är ju hur lång tid som helst till jag skall byta pass! Men nu är vi här. Mannen som tog emot mig i luckan lät kusligt lik en robot. Det konstiga var att det lät som om han sa orden till någon första gången någonsin. Han talade l å n g s a m t och TYDLIGT. Jag är inte 100 år tänkte jag. Bilden blev hur som helst tagen och jag ser ut som en polsk... glädjeflicka som samlat alla sina extrakilon i kinderna. Men det gör inte så mycket.

Polishuset ligger vid Rådhuset. Jag har flera gånger fått förslaget via sl.se att åka blå linjen hem och via Sundbyberg. Så varför inte testa detta tänkte jag. Sagt och gjort. Jag hoppade på den blå linjen och insåg ganska snabbt att här lät det inte som på den Gröna linjen som jag åker med i stort sett varje dag nu under vinterhalvåret. Här pratades det alla möjliga språk och jag kände mig rätt tråkig och grå med bara Svenska, ok Engelska och lite turistspanska i bagaget. Men jag ser ju i alla fall ut som en polack.

Min hjärna spelar mig små spratt emellanåt. Den säger: Lotta, Solna och Sundbyberg börjar ju båda på S och ligger nära ditt hem. Det kan ju inte spela så stor roll till vilken av dem du vill åka. Så jag åkte till Solna. Fast jag skulle åka till Sundbyberg. Jag blev jätteförvånad när Solna centrum inte alls såg ut som Sundbyberg centrum. Efter lite dividerande med mannen i biljettluckan tog jag tunnelbanan tillbaka till Västra skogen, bytte till en annan riktning på linjen och hamnade efter en stund i Sundbyberg. Jag gick upp och förstod återigen ingenting. Jag hade gått upp på fel sida spåret. Tillbaka ner i underjorden och upp igen på rätt sida. Jajjaman, bussen hade jag missat precis och nästa gick inte förrän en halvtimma senare.

Jag gick. Det var snömodd, väskan som inte var tung från början blev efter hand ganska tung för axeln och det var lite läskigt att gå längs med den vältrafikerade vägen. Jag gick. Och gick. Jag kände mig fanimej som klockan som aldrig kommer till dörren. Men det gjorde jag.

På fredag får jag mitt nya pass. Som jag skall hämta på samma ställe. Vi får väl se om det blir en lång fredagkväll också.

Coca-cola day

Slappa

Helt oväntat så har Viggo mest slappat i jul. Han var lite sur över att inte alltid få ha sin favoritfåtölj ifred, men då såg han till att göra det bekvämt i alla fall.

Vinter – på riktigt

Det har väl knappast undgått någon att det blev en riktig vargavinter i år. De senaste veckorna har det pendlat mellan -15-20° i Stockholm och oron jag brukar ha över att snön skall försvinna så fort den kom känner jag knappast av. Kaminen går varm i stort sett dygnet runt och jag hoppas att den kapar de värsta topparna på elräkningen från hell. Men fint är det. Så här såg det ut när vi stannade till vid Köttkulla (!) på vägen mellan Göteborg och Stockholm för en vecka sedan.

Om att längta

Jag sitter på jobbet och lyssnar på fin musik. Och jag längtar efter Johan. Vi har varit ihop i mer än sex år och ändå sitter jag och längtar efter människan jag träffar varje dag. Att vi klarade ett distansförhållande i mer än tre år är fantastiskt. Kärlek är häftigt.