Var inte lat

Jag är inte särskilt insatt i politik. Faktum är att det flesta jag umgås med inte engagerar sig så väldigt i politiska frågor och vi vädrar sällan ens våra åsikter om ämnet när vi träffas. Fast, så kanske man inte kan säga heller. Vi pratar ju om ifall vi skall renovera källaren eller inte. Och vi pratar ju om ifall man skall binda elpriset eller inte. Vi pratar om hur det var när jag fick åka in till sjukhuset för de trodde att jag hade en propp. Vi pratar om hur det skall bli när jag blir föräldraledig. Dvs vi pratar om Rot-avdrag, vi pratar miljö- och energifrågor. Vi pratar vård och vi pratar om Försäkringskassan. Det är ju politik utan att vi riktigt tänker på det. Jag gör i alla fall oftast inte det.

I många länder kämpar folk fortfarande för att få en chans att säga vad de tycker. De kan riskera sina liv för att få lägga lappen i lådan och då vet de ändå att hanteringen kan vara hur korrupt som helst när den skall transporteras vidare.

Det är inte solklart för alla hur man ska rösta, långt ifrån. Men vi HAR en röst. De som inte utnyttjar sin röst lämnar plats åt andra att träda fram mer. En Sverigedemokrat till exempel.

Var inte lat den 19 september. Det tar dig 15 minuter så har du varit med och bestämt. Och det är inte fel att rösta blankt.

Olivia

När jag växte upp så hade vi ett fadderbarn i Rumänien. Hon hette Olivia, precis som jag, och var 2 år yngre än mig. Vi brevväxlade med Olivia och vårt blygsamma ekonomiska bidrag till henne gjorde skillnaden mellan att få mat eller inte. Olivia var duktig i skolan men hade det jobbigt hemma med alkohol, handikappade syskon och total frånvaro av pengar.

När Olivia var ungefär 14 år frågade vi om hon inte ville komma till Sverige i ett par veckor på sommarlovet. Det ville hon. Spänningen var stor och vi var nog lite nervösa hela familjen när vi åkte för att hämta henne i Göteborg. Hon hade fått åka buss med ett fotbollslag från Bucharest som skulle vara med i Gothia cup. Bara det måste ha varit en prövning för henne - det var ett pojklag och hon var ensam tjej i bussen.

Olivia visade sig vara en ganska tystlåten, mager tjej. Men efter några dagar fick vi se mer av hennes personlighet och hon var rolig. Vi började prata engagerat på vår dåliga engelska båda två och det funkade bra de där veckorna då hon var på besök. Vi fick visserligen råd om att inte ta med henne till ICA på några dagar utan först låta henne vänja sig vid hemmamiljön. Vi förstod inte riktigt varför, men när vi väl tog med henne till affären fattade vi. Hon hade ögon stora som ägg när hon kommenterade att det fanns ju flera varor av samma sort på hyllorna! Hon hade aldrig sett så mycket mat i hela sitt liv.

Vi kunde knappast göda henne i två veckor, men mamma köpte nog alla vitaminer som fanns på Apoteket och skickade med henne hem. Det kändes konstigt att hon fick vara här och flukta på grön trädgård, obegränsat med mat och inga plikter i några veckor för att sedan återvända till vad som vi uppfattade var en betongbunker med problem och osäker framtid.

Under tre års tid återkom hon varje sommar ett par veckor. Hon vande sig allt mer vid vår tillvaro och sista året hon var här så tog Christin och jag med stackaren i bilen och strögade runt torget i Varberg som värsta raggarna. Vi fick henne tom att veva ner rutan och köra kråmad armbåge.

När hon var 17 år fick hon ett stipendie och kom in på Sorbonne i Paris! Vi var stolta som få även om vi egentligen inte kunde ta åt oss så mycket äran, det var verkligen hon själv som tagit sig dit genom att jobba stenhårt i skolan. I och med flytten tappade vi tyvärr kontakten, men vi har ofta prata om henne och undrat hur det gått för henne.

Nu i somras hittade jag henne på Facebook! Hon verkade lika glad som jag att vi hittat varandra och när jag föreslog en lunch eftersom mamma och jag skulle till Paris så bokade vi snabbt in det. Så, i ett regnigt Paris i lördags träffade vi Olivia. Hon var sig precis lik och det var jättekul att träffa henne. Hon arbetar som ingenjör på Nokia och bor i en lägenhet med en katt. NU ska vi se till att hålla kontakten.

Mamma & Olivia

Vart är mina kompisar?

Jag startade denna bloggen för att nära och kära skulle kunna ta del av "mitt nya liv" när jag flyttade till Stockholm för några år sedan. Det senaste har jag märkt att det blir allt färre kommentarer på mina inlägg, skall jag tolka det som att ni hänger med bra utan bloggen, att bloggen blivit lite tråkig eller att ni helt enkelt läser men inte väljer att kommentera?

I Paris

Nu är jag i Paris! Jag landade för ett par timmar sedan och ikväll blev det mat på ett typsikt brasseri i kvarteret. Insåg nyss att det faktiskt är andra gången som LillDanken är i Paris, den har ju även hunnit med en sväng till New York så den är riktigt berest innan den ens har tittat ut.

Imorgon blir det stan och, något spännande, vi (mamma, kusin, kusinbarn och jag) skall träffa Olivia som vi hade som fadderbarn när jag växte upp. Hon bodde hos oss några veckor på somrarna och vi hjälpte henne ekonomsikt för att hon skulle kunna gå i skolan hemma i Rumänien. Nu bor hon sedan flera år tillbaka i Frankrike och imorgon skall vi träffa henne på lunch. Det var 13 år sedan vi såg senast så det ska bli jättekul att få en uppdatering från henne.

För övrigt har jag överlevt första jobbveckan även om det var bra trögt. Men mysiga kollegor och semesterlugn i kroppen gjorde att det var helt ok att komma igång igen.

Slut på semestern?

Jaha, det här gick ju fort. Väldigt fort. Det känns som om det var härom dagen jag skrev det förra inlägget, nyss inflyttad i sommarstugan. Nu är vi tillbaka i Stockholm igen. Det blev tre veckor på västkusten och den sista i Bromma för renovering av huset. Vi har haft det väldigt skönt. I sommarstugan gjorde vi inte många knop. Hälsade på kompisar, gjorde lite dagsutflykter och slappade.

När vi kom tillbaka till Bromma däremot. Oj, här har det fixats och fejats. Mamma och pappa kom upp och har varit här i en vecka. Vi snackar uppstigning runt halv nio och sedan kroppsarbete fram till kvällningen. Jag kan iof inte säga att jag stått så mycket för det kroppsliga arbetet, jag har gjort så mycket jag kunnat, men Johan och pappa har svettats på.

Och resultatet blev väldigt lyckat. Sammanfattat blev det: nya släta väggar i hallen, ett buktande tak bort, en gammal fuktläcka som vi inte kände till bort, nytt innertak dit, ett getingbo med attackerande getingar bort och en helt ny vägg uppsatt! Så nu har vi ytterligare ett sovrum här hemma. Det skall bli barnkammare för er som inte listat ut det. Eller cellen som vi kallar det för det är inget stort rum. Men det blir nog alldeles utmärkt tror jag. Jag har ändå svårt att fattat att det är en bebis i magen och inte en liten hundvalp. Om allt går som vi vill så kommer det i alla fall ut i slutet av oktober.

Just nu sitter jag i Hässelby strands båtklubbs hus och skriver. Vi sitter båtvakt, Johan och jag. Inte särskilt kul, men ett nödvändigt ont. Kvällen/natten inleddes med ösregn och kraftig åska som gjorde att marken faktiskt skakade vid ett par tillfällen. Det var dock inget som störde vakthunden Viggo som sovit sig igenom hela passet. Nu är klockan snart halv fem och vi går av om en halvtimma. Ljuset kommer smygande nu och det är alldeles stilla efter ovädret. Jag hör några måsar men framför allt hör jag Viggos snarkningar. Snart får vi åka hem och sova!