Barnen på vift

Den kom till slut. Fredagseftermiddagen. Efter att ha varit ontaurligt hungrig senaste veckan har vi idag ätit non-stop på kontoret. Se följande schema:

9.30 Frukost. Flera mackor och god melon.
11.00 Chokladtårta (Anna fyller år idag)
13.00 Lunch det fick bli soppa för det var det enda som fick plats.
15.00 Bossen bjuder på pizza, känner mig tvingad att ta en slize.
15.10 Sköljer ner det hela med Cola Zero.
15.52 Här sitter jag nu som ett berg.

Just i detta nu är mamma på väg och hämtar valpen! Jag ska se till att tvinga till mig några bilder snart så att ni också kan oja er.

Nu skall jag hem till barnen; Carin, Christian och Klabbe, som är på besök i storstan.

Trevlig helg!

Extra med tveksamt sällskap

Jag arbetar dagligen med varumärket Extra. Man blir ju lite insnöad. Kollar på alla Extrapåsarna i butiken, rättar i smyg till bland påsarna i affären samt att man aldrig, ALDRIG, köper något annat än Extra. Så egentligen borde jag ju bli glad när jag ser att Apoteket har gett Extra lite Extra uppmärksamhet. Men, jag vet inte, det känns inte helt rätt på något sätt...

Nästan lika snabb som Aftonbladet

Det är här det händer. På knivsöder. Strax före lunch idag började det brinna några hus bort och trafiken fick stängas av. (Läs mer på AB) Man är där det händer...

Och här hittade Lotta zoom-funktionen

Filminspelning

SVT spelar in en film i mina föräldrars hus. Mycket spännande. Vad som är ännu roligare är att pappa har monterat en kamera på huset, så just i denna stund kan jag sitta och titta via nätet på när de spelar in filmen! Jag säger då det, dagens teknik!

Mongot i kiosken

När vädret tillåter brukar vi ta vår pic-nicfilt och sätta oss ute i parken för att äta lunch. Idag tillät vädret det så vi strosade nöjda iväg. Ett litet stopp skulle dock göras på vägem, ett besök på 7-11 för köp av dryck. Det var bara min kollega och jag som stod i kö till disken med varsin dricka. När min kollega langar upp drickan på disken frågar jag henne om vi inte skall köpa något gott att ha efter maten. Min kollega Cecilia svarar att hon inte vet riktigt, hon skall tänka på saken, och räcker samtidigt fram pengarna till kassörskan. Det hela går mycket snabbt, men kassörskan ger C det onda ögat big time, och höjer ena ögonbrynet. Det hela kan tolkas som "skall jag döda dig här och nu eller tänker du bestämma dig?" C svarar snabbt att hon kan betala sin dricka och sedan komma tillbaka om det blir aktuellt med en bulle.

Så blir det min tur. Jag tänker för mig själv att här gäller det att stå på sig och inte verka vek. Jag skall betala mina 18 kr med kort. Ingen bra start men det är det vana vid på 7-11 tänker jag. Jag är med på puckarna och drar mitt kort snabbt och effektivt genom kortläsaren. Samtidigt ryter kassörskan till: FYLL PÅ MJÖLKEN DÅ!!! Budskapet är uppenbarligen inte riktat till mig, men jag ryggar lätt tillbaka ändå. Kassörskans medarbetare ilar kvickt iväg efter mjölken.

Kassörskan trycker sedan på fel knapp. "transaktionen avbruten". Hon tittar argt upp och fräser; Dra igen! Jag drar kortet igen. Samma meddelande visas på skärmen. Kassörskan svär nu högljutt på ett sluddrigt och skrämmande sätt.
-Dra igen! kommer det snabbt men otydligt. Jag drar och jag drar men det funkar inte.
Nytt fräsande; -Brukar du ha problem med kortet?
-Nix, svarar jag självsäkert.
-Ok, ge mig kortet. Hon tar mitt kort och gnuggar det hårt mot sin solkiga tröja. Sedan misshandlar hon mitt stackars kort å det grövsta genom att hårt och brutalt köra det genom kortläsaren en si sådär 15 gånger. Till slut ger maskinen upp och godkänner köpet. Vi kan alla andas ut och lämna butiken. Här blir det inga bullar!

Det blev en lång helg det här

Det gjorde mycket att det var en fyra-dagars-vecka. Fredagsstämning på torsdagen och andan i halsen på fredagen att det inte skulle regna på självaste midsommarafton. Men visst gjorde det. Men inte särskilt mycket faktiskt där jag befann mig. Jag befann mig på Ekerö och hade det väldigt trevligt. Faktiskt perfekt. Trevliga människor, god mat och lite olika aktiviteter. Inget fylleslag, men lite sliriga blev vi.

Idag blev det en sväng med båten (Johan blev brun, jag får tydligen ingen färg alls längre). Efteråt fick jag ett ryck och bakade bullar. Vi får väl se om det finns några kvar tills nästa helg då vi får celebert Göteborgsbesök...

Vad härligt att åka båt!

Vi ska ut en sväng med båten ikväll. Det är inte så roligt väder. Men Johan har frågat ungefär varje dag i en veckas tid om vi ska åka ut idag så mitt hjärta klarar inte av att säga nej. Självklart ska vi ut med båten. Brrr...

Hoppas ni får en midsommar fylld av sill, supar, svett och sällskap.

Begränsad frihet

Hur kommer det sig att man inte bara får vara, rakt upp och ner, om man befinner sig utomhus? Om man går till parken, går och handlar, rastar hunden, då är det ok. Men om någon bara står eller sitter på en gata, då är det något skumt. Är det en gubbe så viskas det pedofil. Är det en tant så blir det snarare virrig. Som ung vet jag inte riktigt vad folk tror. Tjuv kanske?

När det är skönt väder som det varit ikväll kan jag längta efter att bara vara ute. Inte behöva ha ett av ovanstående upptåg. Vi har ju en gård i huset som vi bor i, och när jag tidigare ikväll gick ut för att peta lite i krukorna som jag har belamrat asfalten med så njöt jag. En kort sekund. För sedan insåg jag att någon iaktog mig. När jag tittar upp sitter ett par av de trevliga grannarna på sin balkong och äter. "Där går du och fixar" Säger frun. "Ja", säger jag. Sen var det liksom kört. Efter att ha stuckit ned ett finger i varje kruka (vilket i.o.f. var onödigt eftersom det hade regnat 10 minuter tidigare) fanns det inte mer att göra och det kändes som att jag därmed hade förbrukat min tid på gården. Jag gick in igen. Suck, jag längtar ut. Mitt soundtrack just nu: Oh Lauras "release me".

Snart är den här

Det börjar dra sig mot semester. Tre veckor kvar. Det är nästan så att jag vill dra ut lite på de här veckorna för när man kommer tillbaka efter semestern så är liksom allt över. Det är en skön känsla att ha tre veckor ledighet att se fram emot. Nåja, det är inte helt fel att sätta kryss i almanackan heller.

Mina föräldrar skall få en liten valp. Den kommer om två veckor. Förstår ni? En liiiiten liten kopia av Viggo kommer ständigt att hänga i Viggos skägg och dingla. Klättra på honom. Väcka honom, morra på honom kanske t.o.m. kissa på honom. Om det blir som när Viggo var liten och gamla goa Pontus fanns så kommer Viggo vara jättetrött på honom de första dagarna för att sedan lite nonchalant börja hålla koll på honom. Någon vecka senare kommer han att älska valpen.

Jag behöver nog inte ens en sekund.

Den fräcka bilen

Moraliskt dilemma

Jag har ett litet dilemma. I morse när jag precis kommit utanför porten och skall passera Jungfrugatan så svänger en buss ut på Linnégatan. Men det går inte så bra, för han dunkar i en bil som står på gatan så det ryker om det! Halva sidan av bilen repas och bucklas till ordentligt och kvar står en illa tilltygad bil som jag inte vet vad det är för märke, men den är lika cool som en gammal Mustang från 60-talet.

Jag har faktiskt sneglat på den där bilen de senaste dagarna för att den är så fräck. Ja, i det här fallet kan man faktiskt använda ordet fräck. Men nu är det inte så enkelt att busschauffören stannar. Nix, han smiter. Med sin otympliga, långa buss svänger han in på Artillerigatan och drar. Kvar står jag med gapande mun och kippar efter andan. Jag börjar fippla med mobilen för att skriva upp bussens reg. nummer som en Polack så snällt står och upprepar tills jag skrivit ner det. I all förvirring hittar jag inte memo-funktionen i telefonen utan skickar ett sms till mamma för att ha numret någonstans.

Nu är saken den att bilen står felparkerad. Som jag sa har jag sett den stå där i flera dagar och det sitter en P-bot på den eftersom den står för nära gatukorsningen. Anledningen till att man inte får stå där är; Just det, att man inte kan svänga ut med stora fordon från gatan om man parkerar där. Alltså, egentligen får han/hon skylla sig själv. Men det var ju en sådan fin bil!

Mitt i allt tumult ringer mamma upp. Frågar lite stressat; -Jag fick ett sms? Jag berättar kort att det är ingen fara, jag skall ringa upp henne om ett tag. När jag ringer henne 10 minuter senare berättar hon att hon blivit skiträdd när hon fått ett registreringsnummer sms:at från sin dotter 1 min efter att jag lämnat hemmet. (Hon sov hos oss inatt) Hon trodde jag blivit kidnappad. Det är i stort sett bara rika kändisar som går runt med en oro att deras barn skall bli kidnappade. Och min mamma.

Men nu är frågan: Skall jag engarera mig i det här och prata med Polisen? Bilen står ju uppenbarligen fel. Men å andra sidan vet jag inte vilka regler som gäller i detta fallet?

Storstadstrafik

Jag har inte varit med om dess like. Igår skulle jag köra från Linnégatan där jag bor, till Nacka. Denna tur tar vanligtvis 10-15 minuter, kanske 20 om det är en del trafik. Denna veckan inleddes det ett vägarbete på Centralbron, vilket gör att de stänger av ett av tre körfält.

Att ta sig från Linnégatan till Nacka tog igår två timmar. TVÅ TIMMAR! Vi rörde oss tre kvarter på 40 minuter. Jag höll på att fullständigt balla ur. Det finns ju liksom inga alternativ, bara att sitta i bilen och glo som ett annat fån. Jag blir galen. Det är inte meningen att alla skall bo på precis samma ställe, varför kan vi inte sprida ut oss lite mer? Galet är vad det är. Jag kommer att få installera en toalett i bilen om det här händer igen.

Taskig tajming

Det var en skön dag igår, vår nationaldag. 29 grader och strålande sol. Jag njöt hela dagen och var runt och fixade saker. Planterade om mina tomatplantor, rensade sock - och troslådan och sådant.

När jag gick in i vårt trapphus efter att ha parkerat bilen kände jag att magen var lite spänd. Jag behövde, så att säga, släppa väder. I vanliga fall är jag mycket nogrann med att vänta tills jag kommer innanför vår dörr innan jag släpper mig. Om det var solen, det bra humöret eller bara dåligt omdöme vet jag inte, men trapphuset stog tomt och det slog mig att alla antagligen var ute och njöt av solen. Så jag fes. En liten rackare bara, men det var så skönt.

Så hör jag plötsligt hissen. Den är på väg ner. Och tror ni inte att det är granntanten som har lyckats ta sig in i hissen lite längre upp i huset och nu kommer glidande ner som om hon vore nedstigen från självaste himmeln! Ok, tänkte jag, snabbt upp med dörren nu, Lotta! Men nycklarna vill inte stanna i min hand, de glider omkring mellan fingrarna och under tiden hinner hissdörren öppnas och granntanten kommer muntert utstapplande. Min plan är att hälsa snabbt för att sedan pipa in snabbt i lägenhetens trygga värld. Men som om hon visste att det var något lurt på gång börjar hon prata om vädret! Hur varmt det är och oj, oj, nu skall man njuta. Jag bara väntar på att hon skall rynka på näsan och fråga om jag precis burit ut med soporna.

Men det kommer ingen näsrynkning. I alla fall inte som jag ser. Och efter att hon har gått in i sin lägenhet sniffar jag runt lite, men fisen är som bortblås. Jag har nog faktiskt räddats av hissen framfart och dess skjuts av den tidigare stillastående luften. Halleluja för hissen!

Grillat är godast!

Jag har köpt en grill. En fin liten portabel sak som kan följa med på pic-nic. Jag längtar efter att få fylla den med kol och inviga med eld. En alldeles egen grill... ibland är livet ljuvt. Om det går som planerat kan det bli redan ikväll som jag får vara min egen grillmästare i någon park eller på en klipphäll. Vädret är med oss, morgondagens ledighet är med oss, nu skall vi bara se till att Vi Hornstulls (mataffären) köttdisk är med oss...

Möhippa!

Helgens bravader är över. Vi har fångat in en brud och fått henne att skrika ett skrik jag aldrig hört förut. Vi har haft underbar pic-nic i det gröna och sett när Snor-Lennart på Harrys sprutlackerar väggen med snor. En händelsefull helg helt enkelt!

Och jag har fått pyssla lite i trädgården vid sommarstugan. Se så fint det blir.

Med denna flyer i brevlådan inleddes möhippan

Pernilla blir hårdrockare

Carros bebis bor där inne...

Kolla in syrenen!

Första persikan på väg.

Hallå världen!

Jag är tillbaka. Efter att ha varit sjuk sedan i måndagskväll börjar jag nu så sakta återkomma till livet. Jag har gått hemma i en bubbla med feber, ont i halsen och lock för öronen. T om Viggo har tyckt att jag har varit urtråkig. Jag snorar och hostar en del fortfarande, men det är bättre och jag är på jobbet idag.

Tänk vad några dagar hemma kan göra att man är tacksam för att få komma ut på nytt igen!