Jag vet inte om det är åldern eller bara genetiskt. Jag minns inga hälsprickor från min barndom. Men nu kan de dyka upp i princip från augusti till maj. Torra fötter som skriker efter omvårdnad och kärlek. Det gör ont ibland och då tänker jag att jag ska faan fila så att hälarna blöder och att fötterna skall böna och be mig om att sluta. Jag föreställer mig att de till slut piper: "snälla sluta, gå inte så hårt åt oss, vi lovar att sköta oss i fortsättningen!"
Men det är ju jag som inte sköter mig. Burken med fotcreme står på nattduksbordet som ett ständigt dåligt samvete om hur jag misshandlar den lägsta delen av min kropp. Så fort det blir sandalsäsong så skärper jag mig lite. Smörjer lite oftare och fixar. Men tro för Guds skull nu inte att jag är en sådan som inte klipper naglarna! O nej, de är så korta det bara går, annars får jag panik. Det är som sagt bara hälarna som är problemet.
Ibland går jag på fotvård. Jag älskar det. Jag gillar ju de flesta typer av behandlingar, så fort någon (ej äcklig) person pillar och grejar så njuter jag. Jag går till fotvårdsspecialisten med lite skamsen blick. Man förstår ju att här blir man dömd efter hur ofta man smörjer och filar. Här hjälps inga lama ursäkter som "Jag brukar faktiskt fixa fötterna ganska ofta men nu på det senaste har det liksom ebbat ut mellan gångerna...".
Människorna där går omkring i sådana fotriktiga skor att en Spanjorska skulle få slag av all dess osexighet. Men här är det de som har högst status. Fotfolket. När man väl hoppat upp i stolen och de plockat fram vad jag kallar för osthyveln så är det riktigt genant. De tittar upp mot mig med en blick som säger mer än ord. Så börjar de. Att hyvla. Proffsiga människor säger ingenting, det räcker med blicken. Men andra - som thailändskan jag var hos igår - hon fnissar exalterat och säger "two kilos!".
När väl den delen är över så lägger sig lugnet. Pill med nagelband och småfix. Det är då jag börjar njuta. Beröringen, smörjandet, pillandet och fixandet. Det är så skönt! Och sedan, när det är klart och man får sätta ner fötterna och stappla bort till sina strumpor och skor (som då känns lite trista, man hade hellre glidit ner i ett par högklackade finskor) så är det som att gå på bomull. Då är det lätt att betala och kanske till och med hala upp lite dricks till damen som 40 minuter tidigare fnittrande kommenterade parmesanskivorna på handduken.
tisdag, augusti 28, 2012
tisdag, augusti 21, 2012
måndag, augusti 06, 2012
Om att kramas
Jag har ett komplicerat förhållande till kramar. Jag älskar dem, naturligtvis, men de är inte helt enkla. Det började ganska tidigt med ett så kallat trauma.
Jag var ungefär 14 år. En ganska känslig ålder. Jag var och badade på stranden vid vår sommarstuga. På vägen tillbaka från stranden får jag syn på en man som mina föräldrar har haft som föreläsare på en av sina konferenser några månader tidigare. Jag ropar glatt hej till honom när vi närmar oss varandra. Han har badbyxor - jag har baddräkt och är fortfarande våt efter badet.
När vi kommer ganska nära så sträcker han ut armarna åt sidorna. Det är då min totala förvirring uppstår. Ska vi kramas? Jag hade nog mer tänkt säga hej och eventuellt ta i hand, men det känns ju oerhört stelt när han anser att en kram är på sin plats. Jag tar det snabba och något desperata beslutet att mannen vill kramas. Jag kramar honom. Men, han kramar inte mig. Jag inser att hans gest kanske snarare har betytt: "Förlåt, jag minns inte vem du är?" Vilket naturligtvis vore i sin ordning då han träffat mig EN gång, på en föreläsning för ungefär 70 personer. Inget konstigt alls faktiskt när man tänker på det.
Så där står jag och hänger med armarna runt halsen på vad som i stort sett är en främling. Visserligen en ganska snygg främling, men ändock en främling. Då ser jag vad som finns bakom mannen. Det är hans familj. Den söta mamman och de två barnen står med lite öppna munnar och undrar vem pappan/maken har hängandes runt halsen är. En fjortis i blöt baddräkt och mycket rött skinn trots utebliven solbränna.
Det blev minst sagt stelt efter den där påtvingade kramen. Jag fick liksom ta det i bakvänd ordning och berätta vem jag var och vilket företagssammanhang jag hade träffat honom. Han sa att han kopplade men jag tror det var en desperat åtgärd för att få lämna den märkliga situationen.
Det hela har hängt sig kvar. Jag börjar nästan tro att jag har en defekt i min sociala avläsning av kram-situationer. Jag är livrädd att missbedömma om det är läge att kramas eller ej och tyvärr blir resultatet alltid kram när jag är osäker. Mycket opraktiskt och emellanåt ganska genant.
Ett par år efter strand-incidenten berättade min mycket goda vän att jag kramas fantastiskt oskönt. Jag hade tydligen en teknik där jag lade armen om personens nacke och drog åt mig dennes huvud. När jag fick det hela demonstrerat för mig insåg jag att det verkligen var obekvämt. Det var ett hårt slag att veta att jag inte bara tvingade till mig kramar, utan att jag dessutom inte var bra på det. Men som en sann vän fick jag träna och blev nog ändå en hygglig kramare.
Om ändå historien hade slutat där. Ytterligare några år senare befinner jag mig på min nuvarande arbetsplats när min kollega kommer och säger att jag skall få träffa en kund som står i hallen. Jag följer med ut och möts av en man som jag mycket väl känner igen. Vi hade haft sommarfest någon vecka tidigare på jobbet och då hade jag hejat och bytt ett par ord med mannen utan att riktigt veta vem han var. Så kom då det förbannade osäkra momentet. Det lustiga här var att mannen reagerade precis likadant. Med en sällan skådad otajming räckte han fram handen när jag sträckte ut armarna. Han hejdade sin hand och bytte till kram-position just som jag istället sträckte fram handen. Det slutade med att jag fullständigt föll i hans armar, pekandes med handen i hans mage och det blev en mycket tafatt och genant kram. Min kollega hade första parkett.
Så idag var det dags igen. Första dagen efter semestern. Jag är lite seg i bollen, är först på jobbet och fixar lite kaffe och startar upp datorn. Det ringer på dörren och in kommer en kille jag känner igen. Han jobbade på en annan byrå på våningen under oss för några år sedan. Väl? Var det inte honom jag jobbade med på en fotografering för en gemensam kund. Jooo, det var det. Eller? Vi börjar prata och det känns ju som att han känner igen mig. Han kommer närmre och ... AHHH, jag får panik. Och kramas.
Jag var ungefär 14 år. En ganska känslig ålder. Jag var och badade på stranden vid vår sommarstuga. På vägen tillbaka från stranden får jag syn på en man som mina föräldrar har haft som föreläsare på en av sina konferenser några månader tidigare. Jag ropar glatt hej till honom när vi närmar oss varandra. Han har badbyxor - jag har baddräkt och är fortfarande våt efter badet.
När vi kommer ganska nära så sträcker han ut armarna åt sidorna. Det är då min totala förvirring uppstår. Ska vi kramas? Jag hade nog mer tänkt säga hej och eventuellt ta i hand, men det känns ju oerhört stelt när han anser att en kram är på sin plats. Jag tar det snabba och något desperata beslutet att mannen vill kramas. Jag kramar honom. Men, han kramar inte mig. Jag inser att hans gest kanske snarare har betytt: "Förlåt, jag minns inte vem du är?" Vilket naturligtvis vore i sin ordning då han träffat mig EN gång, på en föreläsning för ungefär 70 personer. Inget konstigt alls faktiskt när man tänker på det.
Så där står jag och hänger med armarna runt halsen på vad som i stort sett är en främling. Visserligen en ganska snygg främling, men ändock en främling. Då ser jag vad som finns bakom mannen. Det är hans familj. Den söta mamman och de två barnen står med lite öppna munnar och undrar vem pappan/maken har hängandes runt halsen är. En fjortis i blöt baddräkt och mycket rött skinn trots utebliven solbränna.
Det blev minst sagt stelt efter den där påtvingade kramen. Jag fick liksom ta det i bakvänd ordning och berätta vem jag var och vilket företagssammanhang jag hade träffat honom. Han sa att han kopplade men jag tror det var en desperat åtgärd för att få lämna den märkliga situationen.
Det hela har hängt sig kvar. Jag börjar nästan tro att jag har en defekt i min sociala avläsning av kram-situationer. Jag är livrädd att missbedömma om det är läge att kramas eller ej och tyvärr blir resultatet alltid kram när jag är osäker. Mycket opraktiskt och emellanåt ganska genant.
Ett par år efter strand-incidenten berättade min mycket goda vän att jag kramas fantastiskt oskönt. Jag hade tydligen en teknik där jag lade armen om personens nacke och drog åt mig dennes huvud. När jag fick det hela demonstrerat för mig insåg jag att det verkligen var obekvämt. Det var ett hårt slag att veta att jag inte bara tvingade till mig kramar, utan att jag dessutom inte var bra på det. Men som en sann vän fick jag träna och blev nog ändå en hygglig kramare.
Om ändå historien hade slutat där. Ytterligare några år senare befinner jag mig på min nuvarande arbetsplats när min kollega kommer och säger att jag skall få träffa en kund som står i hallen. Jag följer med ut och möts av en man som jag mycket väl känner igen. Vi hade haft sommarfest någon vecka tidigare på jobbet och då hade jag hejat och bytt ett par ord med mannen utan att riktigt veta vem han var. Så kom då det förbannade osäkra momentet. Det lustiga här var att mannen reagerade precis likadant. Med en sällan skådad otajming räckte han fram handen när jag sträckte ut armarna. Han hejdade sin hand och bytte till kram-position just som jag istället sträckte fram handen. Det slutade med att jag fullständigt föll i hans armar, pekandes med handen i hans mage och det blev en mycket tafatt och genant kram. Min kollega hade första parkett.
Så idag var det dags igen. Första dagen efter semestern. Jag är lite seg i bollen, är först på jobbet och fixar lite kaffe och startar upp datorn. Det ringer på dörren och in kommer en kille jag känner igen. Han jobbade på en annan byrå på våningen under oss för några år sedan. Väl? Var det inte honom jag jobbade med på en fotografering för en gemensam kund. Jooo, det var det. Eller? Vi börjar prata och det känns ju som att han känner igen mig. Han kommer närmre och ... AHHH, jag får panik. Och kramas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)