Hur trevligt som helst

I lördags var Johan och jag på middag hos T2 och Henrik. Och det var hur kul som helst. Fantastisk mat, gott vin och roligt spel till drinkarna.

Vad är det som händer med mig? När den ultimata lördagskvällen består av att äta, dricka och spela spel måste man väl ändå ha nått en slags gräns. Är det medelåldern man äntrar? Hade jag som 20-åring kunnat prata med mig som 28-åring hade jag antagligen bara suckat och skakat på huvudet uppgivet. Men jag gillar det här! Det bästa jag vet är när jag har mina vänner omkring mig, det är då det är som bäst. Så jag får väl vara mossig då. Men då skall jag banne mig vara bäst på att vara mossig, var är alla middagsinbjudningarna?

Här är i alla fall lite bilder som bl.a. visar hur bekymrade grabbarna blev när de insåg att de skulle förlora.

Jordens värsta torsdag

Som ni märkt så har jag inte skrivit på över en vecka. Det finns en orsak utöver det att tiden går för fort. Jag hade tänkt skriva några rader i torsdags, men inte kunde väl jag ana hur illa den dag skulle bli?! Det började med att jag skulle på läkarbesök och därför skulle jag få förmånen att känna på en sovmorgon. Detta gick ju raskt i stöpet då min älskade pojkvän just denna morgon får för sig att snooza lite, vilket han sällan gör annars. Irriterad över att det bara blev 15 minuters extrasömn gick jag upp och ut till bilen. Någon har snott vår främre registreringsskylt. Varför?! Jag hade inte ens hört talas om att sådant hände?

På jobbet blev det till att ringa runt, vägverket, polisen... Vad svarar man förresten på frågan: –När tror du skylten blev stulen? ... Ja, du hade jag haft en liten bjällra som ringt just då så hade vi kanske sluppit det här samtalet både du och jag, tänkte jag, men svensk som jag är så knöt jag handen i fickan och fortsatte att svara på hennes fåniga frågor.

En stund senare ringer de från vaktbolaget, larmet har gått hemma i lägenheten. Jag visste inte ens att det var aktiverat, men det vet jag nu. Dock tycktes det inte vara någon större fara, de trodde sig kunna se att det var ett strömavbrott. Skönt, då är det ju antagligen bara all vår mat i kyl och frys som förgås.

Efter jobbet fick jag åka till Polisen där de gjorde en ny, tillfällig, registreringsskylt till mig. Så här i efterhand undrar jag om tjejen som hjälpte mig faktiskt flörtade med mig, men även om jag hade varit lesbisk så hade det inte tagit, jag var bortom all chans att charmas. Smart var hon dock inte för efter 15 minuters väntan kom hon ut med en skylt med en bakvänd nia. Så mycket för 9 års studier som hon uttryckte det själv.

Nåväl, dessa indicier skulle inte få stoppa min träning. Och det gick faktiskt bra med undantag av den obehagliga upptäckten att mina muskler har förtvinats på de fyra månaderna jag inte har tränat. Nej, det är på vägen hem som vi snackar Le gran final. När jag stannar till vid affären för att köpa lite mat är jag trött, svettig och hungrig. Det ringer i väskan och jag plockar upp mobiltelefonen. Men, det är något som signalerar fel i min hjärna. Det är inte bara det att telefonen blinkar, ringer och blixtrar lite. Den droppar också. Detta är en ytterst oväntad effekt. Men visst var det tvunget att blir så. Den sportdryck jag hade kvar (i vad jag trodde var en sportflaska som inte läcker när den är stängd) har läckt ut sitt innehåll i just väskans innerficka där min tre veckor gamla mobil befinner sig. Jag blev så jävla trött.

Som en knäckt människa kommer jag hem till lägenheten som är tom eftersom Johan är på träning. Lika bra det, tänker jag, jag är antagligen inte jordens trevligaste sällskap just nu. Men snabbt inser jag att det finns andra bra saker med att Johan inte var hemma. På diskbänken står det kastruller, silar och gud vet allt efter hans kvällsmåltid. Jag såg rött.

Det fanns egentligen bara ett val efter det. Att gå och lägga sig. Det var tvunget att ta slut, helvetet.

vintern är här. Igen.

Det snöar riktigt fint idag. Stora, luftiga flingor och hela världen blir så tyst. Jag gillar när det kommer odentligt med snö. Förlåt Skåne med omnejd som just för tillfället kanske anser att jag har en något glamoriserad bild av snöväder. Men just nu, är det just här väldigt fint.

För er som hängt med tidigare på bloggen så känner ni till min kamp om att hitta ett bra träningsställe. I slutet av förra veckan föll jag dit. Men det var inte Sara på SATS som fick min inbetalning, nej det blev.... Jeanette på SATS! Dessutom gick jag till SATS på Stadion och där rådde inte samma hysteri som nere runt Stureplans omnejd. Så efter att ha haft en instruktionsrunda om hur tyngdlyftningsmaskinerna funkar (man känner sig om möjlig ännu mera fel på gymmet när de förklarar fullt logiska saker för en) så skall jag ikväll gå iväg på mitt försat träningspass på ca 4 månader. Puh. Just nu känns det lite motigt, men jag brukar bli så stolt när jag är färdig så sedan rullar det på.

Roses are red, violets are blue...

Nu har den passerat. Alla hjärtans dag. En dag som de sista åren har gått från att vara en mysig grej till att bli en hysterisk jakt på romantik. Folk blir desperata, vad ska jag köpa till min tjej?! Vad ska vi hitta på?! Jag måste medge att jag har lätt för att slitas med i hysterin varpå jag är väldigt nöjd med vår klassiska uppvaktningen á la 50-tal. Blommor och choklad. Givetvis i en något förnyad kostym. Pojken ger flickan rosor. Flickan ger pojken choklad. Vi kan inte ha förflyttat oss till 2000-talet utan en gnutta jämlikhet!

En fråga återkommer dock. HUUUUR kan man som tjej bli så glad för lite blommor? Visst, igår tappade jag ju inte hakan av förvåning, men låt oss säga att jag får blommor en annan dag. En dag som inte är min födelsedag eller namnsdag. Då tappar jag faktiskt hakan. Och bli löjligt glad. För lite blommor. Killar, ni har det inte allt för svårt på det viset.

Fast i smörjgropen

Johan har återvänt! Efter en veckas PF är han tillbaka från Arabvärldens härske. Och han verkar ha haft det utmärkt sånär som på en matförgiftig och trasig kamera. Med sig hem hade han 3 fina sjalar till mig!

Under helgen har alltså Carin och jag härjat fritt. En helg utan manlig närvaro innebär givetvis massor med shopping, Häägen-Daz i alla dess former samt demolering av bilen. Jo, det hände faktiskt en incident med Saaben.

I söndags skulle jag skjutsa Carin till Centralstationen där hon skulle ta tåget till Göteborg. Vi satt i godan ro och klämde i oss lite Thai-mat när jag frågade Carin hur vi låg till i tiden. Carin fick genast en mycket rak rygg och sa att vi nog minsann hade lite bråttom! Stressade begav vi oss mot bilen och stack iväg med röda faran. Eftersom det blev lite stressigt, råkade jag köra en något oplanerad väg och plötsligt befinner vi oss framför ett djupt hål i vägen med upphöjda hjulspår på respektive sida. Jag inser att detta är en busshållsplats, dels för att människor står där och väntar, dels för att hjulspåren vid sidan om den djupa gropen är på tok för brett isär. Vad jag inte inser är att min hjärna i detta stressade tillstånd uppenbarligen kan ta sig för i stort sett vad som helst. Som i ultra-rapid ser jag hur bilen gör en rivstart och kör rakt fram! Det är några pinsamma och ytterst skräckfyllda sekunder som följer. Jag känner hur höger bakdäck går ner i gropen och vi bokstavligt hänger på kanten till vad som känns som avgrunden. (Visst, det handlar om en halvmeter, men för en Saab 9-3, van vid stadskörning är det detsamma som Paris-Dakar). Jag minns att jag sa –Här kan man väl inte köra? Varpå Carins svarade –Det är nog inte meningen heller. Det var efter det jag körde.

I detta panikens rus insåg jag att här gäller det att ahndla snabbt. Jag gasade för allt vad Sabben var värd och otroligt nog så lyckades jag dra upp bilen ur denna urlöjliga grop! Det hela resulterade i att jag med däcktjut kom utsladdandes på anrika Strandvägen med en tydlig stank av bränt gummi efter bilen. Vad bussresenärerna på hållplatsen sade vill jag inte ens tänka på. Men Carin hann med sitt tåg. Det var när jag senare återberättade historien för Johan och sa att "Det är ju inte hela världen med en skavd navkapsel" som han poängterade att vi inte har navkapslar, vi har aluminiumfälgar.

I lööööve torsdag

Jag gillar verkligen torsdagar. Det är snart helg, men man har den fortfarande att se fram emot, fredagsstämningen kryper ända in påtorsdagen ibland och framför allt, det är en kväll med min favoritserie Medium! Kl 21.00 sitter jag bänkad med en skål glass och vägrar svara i telefon om det ringer. Underbart.

Dessutom får jag finbesök idag, Lotten kommer upp från Göteborg så vi skall ses efter jobbet. Hon är alldeles rykande färsk nyförlovad också!

Mitt just nu största I-lands problem är att jag har en torrspricka i tummen. En djup sådan faktiskt. Det gör skitont, och jag undviker att använda tummen, men hur cool är man på en skala om man piper över det? Inte alls faktiskt. Så det gör jag så klart inte.

Arla morgon

Jag vet ju att jag borde ge Viggo mer torrfoder. Det är de där förbannat söta ögonen som får mig att choppa ner små kycklingbitar och diverse godheter i hans skål. Och så som jag värdesätter god mat, vad annat kan väl han göra? Han är ju min lilla dyrgrip. Men ibland smyger det sig in lite vett i mig och jag ser till att åtminstonde blanda i lite torrfoder i maten. Det har jag gjort nu ett par dagar och jisses! Jag vet faktiskt inte om det är fodret eller om vi helt enkelt är roligare att bo hos än mina föräldrar, men hunden tycks gå som på droger! Det var länge sedan han hade sådan fart, busade och höll igång. Det riktigt kul att se att han mår så bra, om än lite krävande, puh!

Imorgon är det fotografering med jobbet och jag skall befinna mig på plats 07.00. Uh. Så ikväll är det Medium med en skål glass som gäller och sedan bums i säng! Bon apetit!