Jag vet inte om det är åldern eller bara genetiskt. Jag minns inga hälsprickor från min barndom. Men nu kan de dyka upp i princip från augusti till maj. Torra fötter som skriker efter omvårdnad och kärlek. Det gör ont ibland och då tänker jag att jag ska faan fila så att hälarna blöder och att fötterna skall böna och be mig om att sluta. Jag föreställer mig att de till slut piper: "snälla sluta, gå inte så hårt åt oss, vi lovar att sköta oss i fortsättningen!"
Men det är ju jag som inte sköter mig. Burken med fotcreme står på nattduksbordet som ett ständigt dåligt samvete om hur jag misshandlar den lägsta delen av min kropp. Så fort det blir sandalsäsong så skärper jag mig lite. Smörjer lite oftare och fixar. Men tro för Guds skull nu inte att jag är en sådan som inte klipper naglarna! O nej, de är så korta det bara går, annars får jag panik. Det är som sagt bara hälarna som är problemet.
Ibland går jag på fotvård. Jag älskar det. Jag gillar ju de flesta typer av behandlingar, så fort någon (ej äcklig) person pillar och grejar så njuter jag. Jag går till fotvårdsspecialisten med lite skamsen blick. Man förstår ju att här blir man dömd efter hur ofta man smörjer och filar. Här hjälps inga lama ursäkter som "Jag brukar faktiskt fixa fötterna ganska ofta men nu på det senaste har det liksom ebbat ut mellan gångerna...".
Människorna där går omkring i sådana fotriktiga skor att en Spanjorska skulle få slag av all dess osexighet. Men här är det de som har högst status. Fotfolket. När man väl hoppat upp i stolen och de plockat fram vad jag kallar för osthyveln så är det riktigt genant. De tittar upp mot mig med en blick som säger mer än ord. Så börjar de. Att hyvla. Proffsiga människor säger ingenting, det räcker med blicken. Men andra - som thailändskan jag var hos igår - hon fnissar exalterat och säger "two kilos!".
När väl den delen är över så lägger sig lugnet. Pill med nagelband och småfix. Det är då jag börjar njuta. Beröringen, smörjandet, pillandet och fixandet. Det är så skönt! Och sedan, när det är klart och man får sätta ner fötterna och stappla bort till sina strumpor och skor (som då känns lite trista, man hade hellre glidit ner i ett par högklackade finskor) så är det som att gå på bomull. Då är det lätt att betala och kanske till och med hala upp lite dricks till damen som 40 minuter tidigare fnittrande kommenterade parmesanskivorna på handduken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar