Kalla människor

Jag har alltid imponerats av kalla människor. Med kalla människor menar jag naturligtvis inte folk utan känslor, utan de där bokstavligt talat svala (ofta kvinnor) som kan stå med helt skrynkelfria kappor, ha halsduk och varma vinterstövlar (välputsade naturligtvis), rakt hår som på något sätt inte ser tråkigt ut med en handväska hängande över axeln som ser ut att komma direkt från affären fast den antagligen inte gör det - inomhus.

Jag tänkte på det nu senast i helgen. Vi vistades på flygplatser under en lång tid. Och det är ofta där man ser dem. När jag anländer till kön har väskan med alldeles för mycket innehåll glidit ned på axeln vilket gör att jackan som jag inte stängt hänger på tre kvart och man kan se att jag har en svart BH under det vita linnnet. Byxorna har hasat ned lite för långt och luggen är nu lite för lång för att klara sig utan hårspänne och den sticker irriterat i ögonen när jag böjer mig fram. Jag blir lite stressad fast jag är ute i tid, passet och boardingkortet har glidit ned längst ner i väskan igen så jag måste rota upp gosedjur och vattenflaskor för att komma åt dem. Och jag blir så himla varm!

Kinderna hettar och svetten bryter fram under luggen. Blir det riktigt illa blir det dessutom fuktigt längs ryggraden. Jag får lätt panik och börjar slänga av mig jacka, halsduk och ev också den stickade tröjan. Detta sker på flygplatser, bussar, T-banan och i mataffären. Och varje gång tycker jag att andra människor tittar på mig som om jag vore helt galen! Det är NI som är galna tänker jag. Hur kan de stå där med alla varma kläder och se ut att trivas lika bra inne i 20-gradig temperatur som de gör ute i -20?!

Så nu vet ni, ni svala männsikor, vad som händer nästa gång någon som inte ens är i närheten av klimakteriet börjar kasta av sig ytterkläderna och har röda kinder - det är bara en varm människa. Eller en blottare.