Sista veckan

Jaha, då var jag här. I nästan ett år har jag kunnat se mitt hem i dagljus, laga till något gott ur kylen utan att oroa mig för att det luktar fisk på kontoret, ta långsamma promenader när som helst på dagen, gå och titta i affärer i timtal, luncha med vänner som inte jobbar nära mig, kolla Facebook hur ofta som helst.

Jag har de sista månaderna också kunnat börja klättra på väggarna, känna mig som en hemhjälp i ett hem som aldrig blir helt städat, gått i affärer i timtal utan att ha råd att köpa något, ringt till min man och berättat storheter som att jag såg Shaffer idag med, åkt till öppna förskolan så att Clara får riva runt bland grejorna där istället för de vi har hemma.

Ni hör nog. Det är dags för mig att börja jobba nu. Det har faktiskt varit helt ljuvligt att vara hemma med Clara (för att vara med Clara tar jag för givet att ni förstår är det bästa som hänt mig) och jag har verkligen njutit. Men var sak har sin tid som min gamla halvtyska högstadielärare sa. Och så är det ju. På måndag drar jag igång mina rostande hjärnceller och det ska bli kul!