Vi klarade det!

Ja. Vi klarade det alltså. I torsdagskväll blev det action. Efter att Linn ringt på dagen och sagt att de på fredagen skulle sätta igång förlossningen ringde hon senare på kvällen och meddelade att vattnet hade gått. Jag blev skitnervös. Hur bråttom är det när vattnet gått?! Enligt Linn var det dock ganska lugnt, hon hade ännu inga värkar.

Vid tio-tiden ringde hon och då hade hon minsann värkar. Så - i bilen och iväg! Johan tyckte jag var hetsig när jag letade parkering. Helst av allt ville jag ju sladda upp framför deras dörr och slänga mig in och byta av dem så de kunde åka till BB, men nej, vi fick leta parkering tills vi hittade en bra.

Väl inne i lägenheten tassade vi omkring. Hilma hade efter mycket om och men lyckats somna oroligt, hon kände nog att det var något på gång. Linn och matias åkte iväg och vi kröp ner i sängen för att sova. Det gick sådär. Det är ju alltid lite konstigt att sova i någon annan säng, men denna gången var ju skräcken att Hilma skulle vakna. Och det gjorde hon. Vid halv fem på morgonen väckte Johan mig (jag är ju död när jag sover) och sa att hon skrek.

jag gick in i hennes rum och försökte så lugnt som möjligt börja prata med henne. Hon vände sig om och fick syn på mig och... GALLSKREK! MAMMA!!! mamma, mamma, mamma!!! Hennes lilla två-åriga kropp tryckte sig upp mot väggen och hon var utom sig. Jag försökte prata med henne om att mamma var på BB och skulle föda en bebis men Hilma ville inte alls lyssna på det. MAMMA, MAMMA, MAMMA!!! Med hög puls satt jag och klappade henne och försökte prata. Då kikade Johan in i rummet och det gjorde inte saken bättre. Ögonen spärrades upp igen och skiket tilltog. Då gick Johan och snöt sig. Det var väldigt bra att han gjorde det, för han snöt sig med ett ljudligt brak och det gjorde att Hilma kom av sig helt i sin hysteriska längtan efter mamma!

Jag tog chansen och började prata om annat. Jag har nog aldrig pratat så mycket nonsens på så kort tid. Jag pratade om ett hål jag hade i mina byxor en gång, om det Hilma bakade hos oss för ett par helger sedan och om hur det snöade ute. Jag pratade om precis allt. Och till slut så lyssnade hon. Jag plockade upp en bok och började läsa och bit för bit mjuknade den lilla kroppen och började luta sig på kudden tills hon åter låg ner igen. Strax hade hon somnat om. Puh!

Jag somnade inte om. När de var dags att gå upp fick jag gå in och väcka henne. Hon sov så tungt så hon snarkade lite. Jag klappade på henne och viskade att hon skulle vakna. Men nej, hon sov vidare. Efter flera minuters försök fick jag prata högt och ta av henne täcket lite. Hon slog upp sina ögon och tittade storögt på mig. ... MAMMA!!! Mammma, mamma, mamma!!! Samma reaktion igen. Men den här gången gick det faktiskt fortare att trösta. Jag måste säga att frukosten flöt på riktigt bra och hon tom skrattade och var busig.

När vi hade lämnat henne på dagis pustade vi ut. Det här gick ju faktiskt över förväntan. Jag frågade Johan för säkerhets skull att han hade fått med sig dockan. – Vilken docka? Säger Johan. Panik. In på dagis igen och få tillbaka nycklarna, upp till lägenheten igen och där inne piper det för fullt. Jag går runt och letar efter en väckarklocka, men det visar sig vara frysen. Dörren har inte stängts ordentligt! Det var en jäkla tur att att vi glömde dockan! Det hade inte varit helt kul för dem att komma hem till en frys som smält och luktat rutten mat...

Tillbaka till dagis och in med docka och nycklar. Men, vad står där på golvet på dagis? Om inte min kameraväska!? Jesus, vi var nog rätt förvirrade. Men, som sagt, vi klarade det!

Så, mellan fyra och fem på fredagsmorgonen blev familjen Åkesson fyra istället för tre. En liten pojke kom till världen och Hilma blev storasyster!