Säng, säng, säng... sova, sova, sova...

Vi är hemma igen. Fyra dagar gick fort och ikväll har jag brottats med det vanliga söndagsproblemet; att hitta en parkering. Milano var bra, men faktiskt inte lika rolig stad som jag hade förväntat mig. Jag har ju varit där en gång förut men då jobbade jag, så det blev bara ett restaurangbesök inne i Milano och under de få timmarna lyckades jag nog få en något glamouriserad (stavar man verkligen så?) bild av staden. Förstå mig rätt, vi har haft det jättebra, men staden var inte så fin som jag hade väntat mig, inte så full av flärd som man förknippar med en av Europas hetaste modestad och den hade inte så många imponerande sevärdheter. Men vi har ändå sett mycket och framför allt gått mycket. I fredags gick vi i nästan fem timmar och det kändes faktiskt i fötterna på lördagen. Men det är ju roligt att gå, man ser så mycket då.

En stor fröjd med Milano var, inte helt oväntat, maten. Vi har ätit fantastiskt gott, så enbart det är faktiskt skäl nog att resa till Italien. Särskilt dyrt var det inte heller. Jag hade väntat mig betydligt högre priser, men för oss två att avverka en tre-rätters middag med vin, öl och dricka behövde vi inte punga ut med mer än runt 800-900 kr. Och då var det toppklass.

Jag har dessutom för första gången vägrat bo i det hotellrum vi blev tilldelade. Jag var väl medveten om att det inte direkt var något lyxhotell vi hade checkat in på, men när de öppnade dörren till den lilla katakomben sjönk min glädje snabbt och effektivt. Rummet var i och för sig fräscht, men det enda lilla fönstret vi hade var fördraget och när vi väl lyckats hitta knappen till jalousierna så visade det sig att de lika gärna kunde varit nerdragna. Utanför stod hotellets samtliga AC-fläktar på full speed och vi var så långt in i ett hörn av bakgården att det knappt nådda fram något dagsljus.

Jag har ju hånat min mamma ganska hårt för den gången i Paris då hon på knagglig engelska ringde ner till receptionen och ynkligt deklarerade; I´m not happy in this room. Nu var det jag som stegade ut i foajén och förklarade på nästan lika knagglig engelska att jag upplevde klaustrofobi... Men det funkade, vi fick ett rum två våningar upp, vilket innebar top-floor på vårt budgethotell, och vi kunde öppna fönstret på kvällen för att släppa in alla mygg.