Olivia

När jag växte upp så hade vi ett fadderbarn i Rumänien. Hon hette Olivia, precis som jag, och var 2 år yngre än mig. Vi brevväxlade med Olivia och vårt blygsamma ekonomiska bidrag till henne gjorde skillnaden mellan att få mat eller inte. Olivia var duktig i skolan men hade det jobbigt hemma med alkohol, handikappade syskon och total frånvaro av pengar.

När Olivia var ungefär 14 år frågade vi om hon inte ville komma till Sverige i ett par veckor på sommarlovet. Det ville hon. Spänningen var stor och vi var nog lite nervösa hela familjen när vi åkte för att hämta henne i Göteborg. Hon hade fått åka buss med ett fotbollslag från Bucharest som skulle vara med i Gothia cup. Bara det måste ha varit en prövning för henne - det var ett pojklag och hon var ensam tjej i bussen.

Olivia visade sig vara en ganska tystlåten, mager tjej. Men efter några dagar fick vi se mer av hennes personlighet och hon var rolig. Vi började prata engagerat på vår dåliga engelska båda två och det funkade bra de där veckorna då hon var på besök. Vi fick visserligen råd om att inte ta med henne till ICA på några dagar utan först låta henne vänja sig vid hemmamiljön. Vi förstod inte riktigt varför, men när vi väl tog med henne till affären fattade vi. Hon hade ögon stora som ägg när hon kommenterade att det fanns ju flera varor av samma sort på hyllorna! Hon hade aldrig sett så mycket mat i hela sitt liv.

Vi kunde knappast göda henne i två veckor, men mamma köpte nog alla vitaminer som fanns på Apoteket och skickade med henne hem. Det kändes konstigt att hon fick vara här och flukta på grön trädgård, obegränsat med mat och inga plikter i några veckor för att sedan återvända till vad som vi uppfattade var en betongbunker med problem och osäker framtid.

Under tre års tid återkom hon varje sommar ett par veckor. Hon vande sig allt mer vid vår tillvaro och sista året hon var här så tog Christin och jag med stackaren i bilen och strögade runt torget i Varberg som värsta raggarna. Vi fick henne tom att veva ner rutan och köra kråmad armbåge.

När hon var 17 år fick hon ett stipendie och kom in på Sorbonne i Paris! Vi var stolta som få även om vi egentligen inte kunde ta åt oss så mycket äran, det var verkligen hon själv som tagit sig dit genom att jobba stenhårt i skolan. I och med flytten tappade vi tyvärr kontakten, men vi har ofta prata om henne och undrat hur det gått för henne.

Nu i somras hittade jag henne på Facebook! Hon verkade lika glad som jag att vi hittat varandra och när jag föreslog en lunch eftersom mamma och jag skulle till Paris så bokade vi snabbt in det. Så, i ett regnigt Paris i lördags träffade vi Olivia. Hon var sig precis lik och det var jättekul att träffa henne. Hon arbetar som ingenjör på Nokia och bor i en lägenhet med en katt. NU ska vi se till att hålla kontakten.

Mamma & Olivia