Ett gäng nördar

Ett gäng nördar. Det är verkligen den tanken som slår mig när jag anländer till Biograf Park för att se filmen Helvetica. Vi är alla där för att se en film om ett typsnitt. Kraftigt nördigt faktiskt. Fast samtidigt alldeles, alldeles...underbart! Här finns människor som går igång på att prata ligaturer och huruvida man behöver anpassa sig till typografiska regler eller inte.

Filmens skapare gary Hustwit är där, det är hans första film och han verkar ganska positivt överraskad att han lyckats fylla en stor biosalong en regnig tisdagkväll i Stockholm som ligger en bra bit från hans hemland USA.

Filmen rullar igång och det är ungefär som jag väntat mig. Fast bättre. Vi bjuds på mycket form och fantastiskt härligt insnöade människor som tillbringar hela sina liv med att rita typsnitt. Människor som en av dem själva uttryckte: “Vissa går ingång på att se tjejers rumpor, jag går ingång på typsnitt”. Man får se de första pappersskisserna av Helvetica, de ligger i en pärm långt ner i ett källararkiv i Schweiz. Ganska faschinerande att tänka sig att det är ett typsnitt som numera finns installerat redan från början när man köper en PC eller Mac. Det är såklart även en bidragande orsak till att så många känner igen typsnittet.

Jag kikar runt lite i biosalongen och hittar gamla klasskamrater från Forsbergs både på raden bakom och framför mig. Mmm, inte konstigt att jag trivdes på skolan, vi är ju lika nördiga allihop!

Efter filmen följer en paneldiskussion ledd av Dennis Dahlqvist. Den är ok men inte otroligt intressant. Det jag lyssnade mest till var att en kille i panelen arbetar med att ta fram nytt profilprogram till den Engelska posten. Där har man testat Helveticas läsbarhet gentemot Futura och ett annat, serif-typsnitt. Helvetica tog lätt hem segern.

Jag fick mycket inspiration av filmen och det var väl egentligen det krav jag hade. Det kan mycket väl hända att jag köper den när den komemr på DVD. Den kanske inte är första hands valet en fredagkväll, men en regning tisdagskväll som igår fyller den sin uppgift. Mer inspiration åt folket!

Hoppet lyser

Det är verkligen skönt när hösten kommer. Den har kommit till Hornstull nu. Man går omkring och njuter av värmen och solen och hoppet riktigt lyser om människorna jag ser på gatan.

Macotekets kundservice

Jag har beställt en adapter från macotecet. Eftersom den fortfarande inte dykt upp efter en veckas väntande tog jag idag reda på deras telefonnummer och ringde upp supporten.

Jag landade i en telefonkö av stora mått. Den hade inte ens artigheten att meddela sig om vart i kön jag befann mig utan rabblade bara sitt mantra “Du är placerad i kö, vi jobbar på för att så snart som möjligt kunna hjälpa dig”. Hjälpa mig my ass - tänkte jag efter 18 minuter väntan. Jag reste mig upp och sa till min kollega:

– Nu måste jag gå på toa, och givetvis kommer de väl att svara om jag går härifrån.
–Ja visst gör vi det. Hör jag från telefonen!

Jag började ju skratta hejdlöst och greppade telefonen och förklarade att jag faktiskt väntat nästan 20 minuter, och att behoven kallade. Vi pratade på om mitt ärende och han kollade igenom sina uppgifter om mitt köp. Han såg att det var ett köp till ett företag vid namn Madame Chic och frågade vad det var för något. Jag förklarade att vi säljer kosmetik och han sa förvirrat; varför känner jag då igen det? I och för sig så vet jag att många killar runt Stureplan sminkar sig och så men jag tillhör inte riktigt den gruppen...

Han skulle kolla upp om produkten fanns i Souks Macoteket-affär så han bad att få återkmma. Innan vi lade på säger han smidigt:

– Nu dröjer det någon minut innan jag ringer upp dig igen så... du har ju lite tid att gå åt sidan så att säga...

Efter att ha avklarat mitt toalettbesök ringer telefonen. När jag svarar presenterar sig samme herre som någon från toalettavdelningen! Jag började ju garva igen och han berättar att han nu har sett till att det ligger en alldeles personlig adapter som väntar på mig i butiken. Han lägger till att den förmodligen ligger på en rosa sidenkudde. Jag frågar om det är speciell belysning riktad mot min adapter och han svarar: givetvis, när du kommer in i affären kommer all övrig belysning tonas ned och folket kommer slänga sig på golvet likt Inkafolket när du stiger fram. Jag får även bekräftat att jag genom mitt fingeravtryck kommer att få all tänkbar service.

Det kallar jag service!

It´s coca-cola day!

Idag är det fredag och jag får dricka Cola Zero! Inte nog med att det är fredag, idag har jag en after work att se fram emot samt att päronen kommer hit och då vankas det som vanligt goda restaurangbesök. Det bästa av allt är så klart att Viggo kommer och hälsar på!

För övrigt vandrar tankarna i min skalle hur jag skall göra med min kära lägenhet i Göteborg. Jag har sagt upp min hyresgäst och får tillbaka lägenheten nästa vecka. Jag hade tänkt sälja den nu men jag har gått och blivit osäker då marknaden inte är lika benhårt uppåtstigande nu som för bara ett par månader sedan. Vad tror ni, läsare, skall jag sälja nu eller vänta ut den lilla svackan genom att sälja framåt vårkanten? Någon som har en tänkbar hyresgäst i sådana fall som kan tänkas bo där några månader?

Säg till när jag blir som honom

Lite på örat

Helgen har varit bra förutom mitt besök på Karolinskas akutmottagning under fredagkvällen. Lördag och söndag spenderades i Göteborg där det blev en hel del gosande med hundarna. Sigges öra vägrar resa sig som ni kan se på bilden.

Raggmunk

Igår åt jag för första gången raggmunk. Jag blandar hela tiden ihop det med Kroppkakor vilket jag heller inte ätit. Det var Johans mamma som fixat maten och det var ju jättegott! Fantastiskt fet mat och alldeles underbart gott.

Bilden är lånad från Tasteline

Christins ord är min lag

Vi fick en Mac!

Johans syster Louise köpte en Mac till oss på auktion! Det är en gammal en, men det är en Mac. Hon köpte den för det facila priset 30 kr. Kan ni förstå?! Och till den kom en fin skärm också, lycka. Nu ska jag bara lyckas få ihop skärmen med min dator så har jag en utmärkt skärm. Enda joxet är att jag behöver köpa en adapter för att det skall gå att para ihop skärmen med datorn och den adaptern kostar 1000 spänn. Men det är klart 1000 kr för en Appleskärm är ju helt ok...

Slutbåtat

I helgen tog vi upp båten så nu blir det inget mer båtåkande för oss på ett tag. Jo förresten, Johan skall ju åka ut med en kompis båt till helgen.

Det är en hel del procedurer kring det här med att ta upp båten. Vi är nu med i en båtklubb nära Hässelby där vi skall få lägga upp båten på en uppställningsplats. Bara det att vi hade fått en tid; 11.50, då båten skulle ställas upp oroade mig lite. Vi var därför ute i god tid och tog upp båten i Gustavsberg för att köra den tvärs över stan på trailer. Allt gick faktiskt väldigt bra. Men det var ju bara vi som kom med båten på trailer, de andra plockade upp båtarna ur sjön. Gubbarna som skötte det hela var naturligtvis riktiga sjöbusar som pekade med hela, smutsiga handen. Vi förstod att här gjorde man som man blev tillsagd och inget annat. Inga bilar fick vistas inne på uppställningsområdet och det stod vakter mellan den lilla hamnen och området.

Vi kom fram till att vi skulle få köra fram bilen, lossa trailern med båten och blixtsnabbt dra in båten på området för hand. Både Johan och jag insåg att vi inte hade lång tid på oss mellan skyttetrafiken av traktorer som kom körandes med megastora segelbåtar genom grinden. Pulsen ökade i takt med vår plan ritades upp. Jag satt bilen 100 m bort (var inte helt lätt att hitta en parkering för både bil och båt) och Johan vaktade vid grinden. När Johan ringde visste jag att det var klart att köra! Jag kom fram på ett par sekunder och sedan är det febrilt samarbete som gäller, Johan kopplar loss trailern, jag... öh, hejar på och sedan sticker jag iväg och parkerar bilen. Jag springer tillbaka och som tur är har han fått hjälp av någon att dra in båten innanför grindarna så att vi inte blockerar vägen.

Helt svettiga efter etapp ett börjar vi dra trailern. Vi hade tidigare spekulerat i hur tungt det skulle vara att dra ca 500 kg, men det gick förvånansvärt lätt. Och i denna stund var jag faktiskt väldigt tacksam att vi hade en av de absolut minsta båtarna. Inga jobbiga mastar att ta av, inga stora traktorer behövdes. Att Johan dessutom åker ut dit nästa helg själv och grejar det sista är ju alldeles, alldeles underbart!

Till helgen kommer jag till Göteborg, jag längtar!

Inget planerat

För första gången på länge har jag spenderat en helg där jag inte hade något inplanerat! Det var väldigt skönt. Vi har fixat och grejat lite, jag har kollat på avsnitt av Heroes när Johan kollade på fotboll. Det är ju rätt fantastiskt vad trevligt det kan vara att bara vara.

Vi gick på bio förresten, vi såg "På smällen". Riktigt rolig, den kan jag rekomendera!

Så rädd

Jag går på en kurs varannan onsdag. Det handlar om att utvecklas medialt och det är jätteroligt och spännande. Varje gång kommer jag därifrån med ett lugn i mig och känslan av att ha gjort något “helt annat” för några timmar, vilket känns underbart.

Igår var det en person med som jag inte träffat förut. Jag försöker alltid ha grundinställningen att alla är bra och trevliga kontakter tills motsatsen bevisats. I det här fallet kom beviset ganska snabbt. I pausen flöt konversationen in på personer som blir förföljda. Frukansvärt hemskt och vi talade mycket om psykiskt sjuka människor som gör detta. Efter att någon hade dragit en riktigt ryslig historia började den nya personen tala. Hon berättade att hennes kompis hade råkat ut för ett riktigt Psyco. Vi lyssnade medan hon berättade att hon var så hemskt orolig och rädd hela tiden för att något skulle hända hennes kompis. Vid ett flertal tillfällen upprepade hon just orden; Jag är rädd. Så skakade hon sorgset på huvudet och tittade melankoliskt ner i marken. Jag tyckte hon drog på lite väl stort efter ett antal “jag är så rädd” och alldeles för mycket skakande på huvudet, men visst, hon var uppenbarligen rädd.

Efter pausen fortsatte vi våra övningar och när kvällens kurs var över fick jag skjuts till tunnelbanan av en annan deltagare. Den nya tjejen var även med här och hon fortsatte prata om hur rädd hon var. Denna gången var det ex-pojkvännen hon var rädd för. Jag lyssnade med ett halvt öra, men lyckades sen ta mig in i ett annat samtal som skedde med föraren och en annan kvinna i bilen. Väl framme vid tunnelbanan inser jag dock att jag inte kommer undan längre. Det är bara jag och den nya kvar och vi följs åt ner på perrongen. Det blir tyst. Vi hoppar på vagnen (givetvis skall vi med samma). Det blir pinsamt tyst. Så öppnar hon munnen och säger... Jag är så orolig.

Hon förklarade att hon hade fått se sidor av sitt ex hon aldrig anat funnits sedan hon gjort slut med honom. Det hela lät väldigt hemskt och underförstått förstod jag att det antagligen var våld och förföljelse som hon oroade sig för. Jag försökte lugna henne med att säga saker som att hon skulle visa att han inte berörde henne längre och det verkade som att hon gillade tipset. När hon berättat lite mer om hur hemsk han var så frågade jag till sist försiktigt; Vad är det du är så rädd för som ska hända?

Hon lyfte blicken och sa tydligt. Jag är så rädd att han skall skriva ett hemskt mail till mig.

Jag förstod ju att det var helt fel läga att skratta. Man gör inte så. Men med de bilder jag hade målat upp i mitt huvud med slag och förföljelse så framstod faktiskt ett mail som en ytterst lätt attack att hantera. Jag böjde mig fram och sa till henne; Vet du, du kan ju faktiskt slänga mailet.

10 rosor för varje år

I fredags när jag gick hem från jobbet så babblade jag i telefon. Jag fortsatte in genom dörren hemma och hälsade lite snabbt på Johan medan jag pratade vidare. När jag satte mig i stolen så tappade jag hakan. På bordet stod 40 röda, otroligt vackra, rosor. Till mig! Jag fick avsluta samtalet snabbt och hångla upp min man.