Så rädd

Jag går på en kurs varannan onsdag. Det handlar om att utvecklas medialt och det är jätteroligt och spännande. Varje gång kommer jag därifrån med ett lugn i mig och känslan av att ha gjort något “helt annat” för några timmar, vilket känns underbart.

Igår var det en person med som jag inte träffat förut. Jag försöker alltid ha grundinställningen att alla är bra och trevliga kontakter tills motsatsen bevisats. I det här fallet kom beviset ganska snabbt. I pausen flöt konversationen in på personer som blir förföljda. Frukansvärt hemskt och vi talade mycket om psykiskt sjuka människor som gör detta. Efter att någon hade dragit en riktigt ryslig historia började den nya personen tala. Hon berättade att hennes kompis hade råkat ut för ett riktigt Psyco. Vi lyssnade medan hon berättade att hon var så hemskt orolig och rädd hela tiden för att något skulle hända hennes kompis. Vid ett flertal tillfällen upprepade hon just orden; Jag är rädd. Så skakade hon sorgset på huvudet och tittade melankoliskt ner i marken. Jag tyckte hon drog på lite väl stort efter ett antal “jag är så rädd” och alldeles för mycket skakande på huvudet, men visst, hon var uppenbarligen rädd.

Efter pausen fortsatte vi våra övningar och när kvällens kurs var över fick jag skjuts till tunnelbanan av en annan deltagare. Den nya tjejen var även med här och hon fortsatte prata om hur rädd hon var. Denna gången var det ex-pojkvännen hon var rädd för. Jag lyssnade med ett halvt öra, men lyckades sen ta mig in i ett annat samtal som skedde med föraren och en annan kvinna i bilen. Väl framme vid tunnelbanan inser jag dock att jag inte kommer undan längre. Det är bara jag och den nya kvar och vi följs åt ner på perrongen. Det blir tyst. Vi hoppar på vagnen (givetvis skall vi med samma). Det blir pinsamt tyst. Så öppnar hon munnen och säger... Jag är så orolig.

Hon förklarade att hon hade fått se sidor av sitt ex hon aldrig anat funnits sedan hon gjort slut med honom. Det hela lät väldigt hemskt och underförstått förstod jag att det antagligen var våld och förföljelse som hon oroade sig för. Jag försökte lugna henne med att säga saker som att hon skulle visa att han inte berörde henne längre och det verkade som att hon gillade tipset. När hon berättat lite mer om hur hemsk han var så frågade jag till sist försiktigt; Vad är det du är så rädd för som ska hända?

Hon lyfte blicken och sa tydligt. Jag är så rädd att han skall skriva ett hemskt mail till mig.

Jag förstod ju att det var helt fel läga att skratta. Man gör inte så. Men med de bilder jag hade målat upp i mitt huvud med slag och förföljelse så framstod faktiskt ett mail som en ytterst lätt attack att hantera. Jag böjde mig fram och sa till henne; Vet du, du kan ju faktiskt slänga mailet.