Idag har Johan och jag varit tillsammans i exakt fem år. Fem år! Det har gått så otroligt snabbt känns det som nu. Men vi har ju faktiskt kämpat på bra, att pendla i tre och ett halvt år var ingen lek. Det var definitivt det svåraste beslutet jag tagit att flytta till Stockholm för att få vara med Johan. Men vad gör man inte för kärleken. Och jag är glad att jag gjorde det även om det jag längtar hem så det svider ibland.
Faktum är att jag är lite förvånad över att jag är så kär fortfarande. Förstå mig rätt, jag trodde inte att kärleken dog på fem år, men jag trodde heller inte att den skulle vara så stark hela tiden. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att sitta och längta efter honom när jag sitter på jobbet. Och då bor vi ju ändå ihop nu. Johan gör mig lycklig, han är rädd om mig och gör den gråaste vardagen rolig. (åh, nu hörde jag just en stor rap från fåtöljen i rummet intill) Ja, alltså allt är ju inte rosor jämt, men faktiskt väldigt ofta.
2 kommentarer:
Vad fint :)
Mmmm, härligt. Ta hand om varandra!
Skicka en kommentar