Som ni märkt så har jag inte skrivit på över en vecka. Det finns en orsak utöver det att tiden går för fort. Jag hade tänkt skriva några rader i torsdags, men inte kunde väl jag ana hur illa den dag skulle bli?! Det började med att jag skulle på läkarbesök och därför skulle jag få förmånen att känna på en sovmorgon. Detta gick ju raskt i stöpet då min älskade pojkvän just denna morgon får för sig att snooza lite, vilket han sällan gör annars. Irriterad över att det bara blev 15 minuters extrasömn gick jag upp och ut till bilen. Någon har snott vår främre registreringsskylt. Varför?! Jag hade inte ens hört talas om att sådant hände?
På jobbet blev det till att ringa runt, vägverket, polisen... Vad svarar man förresten på frågan: –När tror du skylten blev stulen? ... Ja, du hade jag haft en liten bjällra som ringt just då så hade vi kanske sluppit det här samtalet både du och jag, tänkte jag, men svensk som jag är så knöt jag handen i fickan och fortsatte att svara på hennes fåniga frågor.
En stund senare ringer de från vaktbolaget, larmet har gått hemma i lägenheten. Jag visste inte ens att det var aktiverat, men det vet jag nu. Dock tycktes det inte vara någon större fara, de trodde sig kunna se att det var ett strömavbrott. Skönt, då är det ju antagligen bara all vår mat i kyl och frys som förgås.
Efter jobbet fick jag åka till Polisen där de gjorde en ny, tillfällig, registreringsskylt till mig. Så här i efterhand undrar jag om tjejen som hjälpte mig faktiskt flörtade med mig, men även om jag hade varit lesbisk så hade det inte tagit, jag var bortom all chans att charmas. Smart var hon dock inte för efter 15 minuters väntan kom hon ut med en skylt med en bakvänd nia. Så mycket för 9 års studier som hon uttryckte det själv.
Nåväl, dessa indicier skulle inte få stoppa min träning. Och det gick faktiskt bra med undantag av den obehagliga upptäckten att mina muskler har förtvinats på de fyra månaderna jag inte har tränat. Nej, det är på vägen hem som vi snackar Le gran final. När jag stannar till vid affären för att köpa lite mat är jag trött, svettig och hungrig. Det ringer i väskan och jag plockar upp mobiltelefonen. Men, det är något som signalerar fel i min hjärna. Det är inte bara det att telefonen blinkar, ringer och blixtrar lite. Den droppar också. Detta är en ytterst oväntad effekt. Men visst var det tvunget att blir så. Den sportdryck jag hade kvar (i vad jag trodde var en sportflaska som inte läcker när den är stängd) har läckt ut sitt innehåll i just väskans innerficka där min tre veckor gamla mobil befinner sig. Jag blev så jävla trött.
Som en knäckt människa kommer jag hem till lägenheten som är tom eftersom Johan är på träning. Lika bra det, tänker jag, jag är antagligen inte jordens trevligaste sällskap just nu. Men snabbt inser jag att det finns andra bra saker med att Johan inte var hemma. På diskbänken står det kastruller, silar och gud vet allt efter hans kvällsmåltid. Jag såg rött.
Det fanns egentligen bara ett val efter det. Att gå och lägga sig. Det var tvunget att ta slut, helvetet.
6 kommentarer:
Shit, alltså! Det där var ingen bra dag! Kan det vara samma person som snodde skylten som bröt sej in i lägenheten och stökade ner i köket?
Christin! Du borde bli privatdektektiv! Mycket smart resonerat.
It's fun to be sambos damn it! Känns från mitt håll som att du saltat diskbänksbiten. Jag demmenterar för att rädda mitt rykte.
Ok, lite saltat kanske, men en god historia tillåter det.
hahah. Jag har ju också blivit av med min registreringsksylt. Fast vi hade turen att de blev tagna på bar gärning av polisen som var runt hörnet. Några unga killar, studerandes på handels, fulla och dumma och fick för sig att rycka av vår skylt. Inte lika kul att få en anmälan på sig... Kanske dina tjuvar var en gäng från KTH eller så?
Det finns inga criminals på KTH. KTH består mestadels av nobla, ädla och sjukt snygga män. Dom skulle möjligtvis kunna komma från balettakademien... Jävla dansare! Prosit.
Skicka en kommentar