Taskig tajming

Det var en skön dag igår, vår nationaldag. 29 grader och strålande sol. Jag njöt hela dagen och var runt och fixade saker. Planterade om mina tomatplantor, rensade sock - och troslådan och sådant.

När jag gick in i vårt trapphus efter att ha parkerat bilen kände jag att magen var lite spänd. Jag behövde, så att säga, släppa väder. I vanliga fall är jag mycket nogrann med att vänta tills jag kommer innanför vår dörr innan jag släpper mig. Om det var solen, det bra humöret eller bara dåligt omdöme vet jag inte, men trapphuset stog tomt och det slog mig att alla antagligen var ute och njöt av solen. Så jag fes. En liten rackare bara, men det var så skönt.

Så hör jag plötsligt hissen. Den är på väg ner. Och tror ni inte att det är granntanten som har lyckats ta sig in i hissen lite längre upp i huset och nu kommer glidande ner som om hon vore nedstigen från självaste himmeln! Ok, tänkte jag, snabbt upp med dörren nu, Lotta! Men nycklarna vill inte stanna i min hand, de glider omkring mellan fingrarna och under tiden hinner hissdörren öppnas och granntanten kommer muntert utstapplande. Min plan är att hälsa snabbt för att sedan pipa in snabbt i lägenhetens trygga värld. Men som om hon visste att det var något lurt på gång börjar hon prata om vädret! Hur varmt det är och oj, oj, nu skall man njuta. Jag bara väntar på att hon skall rynka på näsan och fråga om jag precis burit ut med soporna.

Men det kommer ingen näsrynkning. I alla fall inte som jag ser. Och efter att hon har gått in i sin lägenhet sniffar jag runt lite, men fisen är som bortblås. Jag har nog faktiskt räddats av hissen framfart och dess skjuts av den tidigare stillastående luften. Halleluja för hissen!