För flera år sedan hade mina vänner och jag en diskussion om att man någon gång i livet fastnar för en stil. Dvs att man vid ett tillfälle slutar att förändra sitt yttre nämnvärt (ja, allt rår man ju inte på, tyngdkraften har onekligen sin lag). Vi pratade om att denna tidpunkt ofta inträffat runt 30-årsåldern och att många därefter sminkar sig likadant eller behåller sin frisyr för många år framöver.
Jag tror jag är där. Och det gäller min frisyr. För en dryg vecka sedan gick jag till en frisör i Stockholm och lät henne frisera mig med ganska fria tyglar. Jag hade kanske inte varit lika frikostig med tyglarna om jag redan från början insett denna kvinnas ringa ålder. Efter lite trevlig konversation (snokande från min sida) räknade jag ut att hon var 21 år. 21 år! Vid 21 års ålder hade jag fortfarande hjärtformade ramar med hundvalpar i på hyllan. Nåväl. Hon klippte på och jag tänkte för mig själv att; Lotta, släpp kontrollen!
Men jag blev alltså inte nöjd. Jag har visserligen fått många fina kommentarer om mitt hår som verkar relativt ärliga men det är inte riktigt jag. Frisyren består av en mycket kort page. Sett från sidan kan den kännas ok, men saken är den att jag ser ju aldrig mig själv från sidan, jag ser mig framifrån i spegeln och det känns som att det är den sidan av frisyren som känns värst.
Nu är inte färgen på håret heller riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag har ju under lång tid försökt färga håret svart, men mitt envissa barr har totalt ignorerat mina försök och förblivit brunt. Så när Halloweenfesten närmade sig för några veckor sedan var det utan tvekan jag lät mamma färga mitt hår med svart färg, för jag visste ju, det skulle bara sitta i några tvättar. Mmm, det var så det funkade med det andra märket. Efter att i flera års tid letat efter märken som skulle hålla men som inte gjorde det så hittade jag tydligen denna gång rätt. Färgen sitter verkligen. Jag frågade visserligen några tonårstjejer på Åhléns om hjälp eftersom de verkade ha stenkoll, och de upplyste mig försiktigt om att man blir ganska blek i svart hår. De visade ganska tydligt sin åsikt om huvudida jag skulle passa i det eller ej. Hur som helst, nu har jag svart hår och kort page. Man kan säga att jag är lite lik den där finlandssvenskan i Filmkrönikan.
Fast det är klart, jag är hellre lik henne än killen som också håller i programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar