Kramkonstigt

Nu blev det så där konstigt igen. Kunden reser sig och sträcker fram handen. Tror jag. Han var på väg att kramas visar det sig. Jag greppar krampaktigt hans hand och det slutar med att vi skakar hand med en gungande kraft i armarna som om vi gör någon slags folkdans.

Drömmar

Jag har kanske inte ventilerat ämnet drömmar här tidigare, eller så har jag det, flera gånger. Mitt minne är som bekant inte det bästa. Men det jag vill komma till är att drömmar är för mig av väldigt stor betydelse. Och nu pratar jag inte om just mål och drömmar om vad jag vill ska hända framåt, utan de drömmar som fyller mitt huvud när jag sover. Jag har, så länge jag kan minnas, drömt mycket och intensivt. Många är de kvällar då jag förväntansfullt slutit ögonen på kvällen i väntan på nattens äventyr.

Ett tag förde jag drömdagbok och jag har ännu inte läst det jag satt på pränt. Den vanliga gången är att jag drömmer, jag minns det någorlunda bra för att kunna berätta om händelserna för Johan eller några arbetskamrater men sedan försvinner det ur mitt minne i takt med att dagen fortlöper. Det gör inget, jag tror vi drömmer för att bearbeta och om vi skulle minnas alla våra drömmar så skulle det ta upp onödig kapacitet av hjärnan som jag uppenbarligen behöver till att minnas vad som skall handlas och när vi har bröllopsdag.

Jag har drömt så mycket sjukt att jag tror att en psykolog skulle baxna och fundera allvarligt på att spärra in mig. Vi snackar allt från att jag har bajsat ur pannan, jag har designat coola grejer och är ute och flyger till att jag mördat en uteliggare av misstag för att han hade snott min tröja. Ni kan bara tänka er spektrat där emellan.

Hur som helst så behöver ni veta om min varma relation till mina händelserika (oftast roliga och sännande) drömmar för att förstå glädjen jag kände i morse. Det började nämligen med att Clara pratade i sömnen i natt. Över lag så pratar Clara oerhört tydligt nattetid, vare sig det gäller att be om ett glas vatten i vaket tillstånd eller om hon pratar i sömnen. Hon pratar i regel tydligare nattetid än på dagen. 

Så också inatt. Det kom meningar som "Pippi kommer till MIG. Lilla gubben säger iahhha, DET var tokigt." Det var väldigt roligt att höra. På morgonen frågade vi henne om hon hade drömt om Pippi. Jag förväntade mig inte att hon skulle minnas - jag har frågat "har du drömt något inatt" det senaste året och hon har alltid svarat nej - men idag svarade hon glatt att Pippi kom till Tryggis (hennes dagis) med Lilla Gubben! Han hade sagt iahhha och det tyckte hon var väldigt tokigt! Hon var verkligen så glad och stolt över att ha fått sådant fint besök så jag kunde känna igen känslorna i en glad och fin dröm. 

Även om jag vetat och märkt tidigare att hon drömmer så är det så kul att hon nu börjar förstå och kan minnas delar av nattens händelser. Hon har ett helt liv av nätter att se fram emot!

Det går undan nu

Hej vad det går. Februari flyger förbi med snöiga morgnar, plötslig gråt vid dagislämningen, hur mycket som helst att göra på jobbet, försöka hitta middagsinspiration, läggning som numera inkluderar läsning och tupplur även för min del, lite slökollande på TV, tvätt och i säng. Ett och annat serieavsnitt mellan varven. Typ så ser det ut nu. Trött som en apa mellan varven men gillar ändå vardagen. Det är ju här och nu min lilla familj lever.

Men just på grund av tempot så var helgen som man brukar uttrycka det "som bomull för själen". Inte till en början, då var den ett stygn i hjärtat. I en fin liten kyrka i Tåstarp sa vi hej då till farmor. Oväntat många fanns med oss och blommorna var så mycker fler än vad vi vågat hoppas.

En duktig och närvarande präst berättade om farmors liv, både lycka och sorg, och vi fick ett väldigt fint avslut. Begravningsfikan blev till släktträff och många - för mig - nya ansikten dök upp. Det finns människor vars liv farmor bidragit så mycket till som jag inte ens kände till.

Den fortsatta helgen var jag i Göteborg och jag fick tid och möjlighet att göra något som jag mår så bra av. Jag fick sitta ifred och läsa! Somnade gjorde jag också mellan varven. Dessutom tillbringade jag några timmar med fina vänner på middag och det laddade mina batterier ytterligare.

Så fulltankad av känslor och läslust kom jag hem till mina två kärlekar och är nog lite roligare att umgås med än innan jag for.

I pulkabacken

För ett tag sedan mötte vi upp Hedvig i pulkabacken och tjejerna skrek av förtjusning när de for fram på  sina snowracers. Johan hade fixat varm choklad och Clara pratar fortfarande om hur storsint hon var som bjöd på russin. En fin dag!

Julefrid

Så har julen passerat. Till en början ganska hektisk med resa till Göteborg, bo hos föräldrarna, bo med syskon, hälsa på vänner... Allt väldigt trevligt men också ganska speedat. När vi landade hemma i Bromma igen så gjorde vi inte upp några som helst planer och det var fantastiskt!

Det var länge sedan som jag känt mig så lugn. Sena morgnar, mycket slappande i soffan, virkning, filmtittande, kittling av barn och gos. Det känns som att jag tar igen det gosande med Clara som inte alltid hinns med på stressiga vardagskvällar.

Så på det hela - en väldigt skön jul!

Nu väntar vi bara på att soc ska ringa och kommentera att Clara säger "Tomten inga byxor".

Jag glömde nämna

DAGIS. Jävligt varma hallar där.

Kalla människor

Jag har alltid imponerats av kalla människor. Med kalla människor menar jag naturligtvis inte folk utan känslor, utan de där bokstavligt talat svala (ofta kvinnor) som kan stå med helt skrynkelfria kappor, ha halsduk och varma vinterstövlar (välputsade naturligtvis), rakt hår som på något sätt inte ser tråkigt ut med en handväska hängande över axeln som ser ut att komma direkt från affären fast den antagligen inte gör det - inomhus.

Jag tänkte på det nu senast i helgen. Vi vistades på flygplatser under en lång tid. Och det är ofta där man ser dem. När jag anländer till kön har väskan med alldeles för mycket innehåll glidit ned på axeln vilket gör att jackan som jag inte stängt hänger på tre kvart och man kan se att jag har en svart BH under det vita linnnet. Byxorna har hasat ned lite för långt och luggen är nu lite för lång för att klara sig utan hårspänne och den sticker irriterat i ögonen när jag böjer mig fram. Jag blir lite stressad fast jag är ute i tid, passet och boardingkortet har glidit ned längst ner i väskan igen så jag måste rota upp gosedjur och vattenflaskor för att komma åt dem. Och jag blir så himla varm!

Kinderna hettar och svetten bryter fram under luggen. Blir det riktigt illa blir det dessutom fuktigt längs ryggraden. Jag får lätt panik och börjar slänga av mig jacka, halsduk och ev också den stickade tröjan. Detta sker på flygplatser, bussar, T-banan och i mataffären. Och varje gång tycker jag att andra människor tittar på mig som om jag vore helt galen! Det är NI som är galna tänker jag. Hur kan de stå där med alla varma kläder och se ut att trivas lika bra inne i 20-gradig temperatur som de gör ute i -20?!

Så nu vet ni, ni svala männsikor, vad som händer nästa gång någon som inte ens är i närheten av klimakteriet börjar kasta av sig ytterkläderna och har röda kinder - det är bara en varm människa. Eller en blottare.

Kallt!

Nu jädrar i mig kom vargavintern! Jag gillar det. Det knastrar när jag går till bussen i mina kängor som är varma och sägs klara ner till -30°. Och här inne har vi det varmt. Vi har precis bytt fönster och installerat mer värme i källaren så så varmt som vårt hus är nu har det aldrig varit någon tidigare vinter. Så jag säger bara: Bring it on winter!

Pausbild

Tvårummare med spikar

Det här med att det skulle ta ungefär två veckor att bullersanera... Bullshit, säger jag! Här bor vi tre personer i två rum just nu, och de två rummen är det grejor precis överallt! Jag blir lite lätt galen. I morgon är det jag som ringer och skäller på någon.

Annars? Tja, mycket jobb för oss båda, Clara hade en liten kräksession på dagis idag men det har inte kommit mer efter det. Vi stupar strax efter 10 på kvällarna och turas om vem som ska få ligga på spikmattan.

På tal om spikmattan. Köpte du en? Jag köpte en via jobbet och tänkte samtidigt, jaha, får vi se hur dyra mina två tillfällen på den här blir, för så mycket mer kommer jag antagligen inte att använda den. Men när man får erbjudanden om saker som sänkts väldigt mycket i pris så tenderar man ju, eller i alla fall jag, att köpa grejen nästan oavsett vad det är. Sån är jag.

Hur som helst. Denna skänk ifrån ovan. När jag är lite stel - fram med spikmattan. När jag är uppe i varv - fram med spikmattan. När jag har svårt att sova (ok, händer typ två gånger om året och oftast i samband med resa med extremt tidig avgång eller de få gånger J och jag är osams) - fram med spikmattan. Den är grym! Jag somnar som en stock och vaknar oftast framåt 2-tiden då jag får resa mig upp och bokstavligt talat DRA den ur ryggen. Ont som faan gör det, men vi kan säga så här: Då behöver man inte lägga några pengar på dyra silkeslakan för det känns som att lägga sig ner på ett moln när man haft ett hundratal piggar in i ryggen ett par timmar.

Vilken helg!

I fredags åkte Clara och jag till Göteborg och vilken bra helg det blev! Det tajmade sig så väl att C somnade när flygbussen gled in i stan och jag fick två timmar på stan med strosande och fika. Väldigt avkopplande och behövligt efter förra veckans tempo.

Vi träffade vänner och och jag hann med á la London-marknaden som jag hade hoppats på. Vi tog en rejäl tupplur C och jag, och på kvällen var pappa barnvakt och jag åkte på 35-årsmiddag. Oj vad roligt det var! M hade förberett och fixat och jag bara njöt av alla nära och hade en riktigt rolig kväll, en sådan som fyller på energi! Åh vad jag gillar mina vänner!

Jag inser att även om jag inte träffar mina Göteborgsvänner så ofta så är de tillfällen då jag gör det helt ovärdeliga.

Hösten är här

Allt händer ju samtidigt som bekant. I morgon påbörjas lite byggande här hemma, det är Swedavia som skall bullersanera och nu skall det gipsas lite extra på väggarna i vissa rum. Vilket betyder att vi får tömma två rum helt och även om vi har ett hus så är det ett ganska litet hus vilket resulterar i SAKER ÖVERALLT!

Nåväl, jag klagar inte. Gratisrenoveringarna duggar inte tätt vad jag vet.

Det har varit och är supermycket att göra på jobbet. Roliga projekt, men stressiga projekt. Så lite extrajobb på det. Och lite fixande med andra hantverkare. också lite utebliven sophämtning. Också en söndrig tand på barnet. Och en sönderstressad man. Och lite tvåårstrots. Och så ...

Men träden är ju fina nu.

Dansmössan

För ett par veckor sedan började jag virka en mössa till Clara och den blev färdig härom dagen. Clara verkar tycka om den, när hon tar på den så börjar hon dansa!

Läsa

Att livet förändras när man får barn är det väl få som har undgått. Om du frågar mig så är det till 99% bra förändringar. Men i den där lilla enprocentaren dyker det ibland upp saker som jag saknar. Det är bl a att det är svårt för oss båda föräldrar att ta en kvällspromenad i den svala sensommaren, att man måste planera veckans matinköp och att man hela tiden måste kolla av med sin partner innan man bokar in något på kvällstid. Och så var det det här med läsningen.

Ja, jag kan ju inte påstå att Clara hindrar mig från att läsa, inte alls, men jag har ändrat mitt beteende så att läsningen inte riktigt har en lika naturlig plats i mitt liv. Och jag som älskar att läsa böcker. Före barnet så läste jag gärna lite varje kväll. Det blev oftast inte så många sidor innan armarna närmade sig med boken mot mitt ansikte i hastig fart innan reaktionen kom och jag fick upp boken på säkert avstånd igen. Men att läsa lite och ofta gjorde helt klart att man kunde hänga med i bokens handling på ett fördelaktigt sätt. Att läsa som jag gör nu - 30 sidor när tillfälle ges - blir inte lika bra. För tillfällen att läsa länge blir det inte särskilt ofta. Jag prioriterar helt enkelt min sömn när kvällen nalkas.

Sedan har boken faktiskt fått konkurrens om jag ska vara ärlig. Några av er vet att jag virkar sedan snart två år tillbaka. Det var när jag gick förbi det väntade förlossningsdatumet som jag bestämde mig för att påbörja ett projekt. Jag for till garnaffären och köpte material och sedan bar det hem till datorn för att studera på Youtube hur man gjorde. Sedan dess är jag fast. Så visst, många kvällar kanske jag kunde läst istället för att virka. Men nu handlar inte detta inlägget om att vara förnuftig utan bara om att få konstatera. Så det så.

San Sebastian

Ungefär en gång om året åker vi med mitt jobb på konferensresa. Det är en konferensresa som inte går av för hackor. Tidigare år har vi varit i Champagne, Istanbul och... ja ett år åkte vi faktiskt till Helsingfors. Men även solen har fläckar. I helgen var det dags igen och då åkte vi till Bilbao och San Sebastian! 

För er som precis som mig inte har hundra kolla på vart det ligger så kan jag berätta att ni finner det i Norra Spanien, på den norra kusten i närheten av gränsen till Frankrike. Jag har ju vistats en hel del i södra Spanien och det var riktigt kul att få uppleva denna delen av landet.

Skillnader mot södra Spanien: 

Bättre mat. Maten var enkel men smakade fantastiskt. Den enklaste tomatblandningen hade en smak som var helt underbar. Man äter Pinchos  istället för tapas. Pinchon äts en i taget (inte som tapas som man ofta tar in flera samtidigt) och är lite mer... raffinerade än tapas måste jag säga. Och det finns många sorter och de äts mitt på dagen istället för fram mot kvällningen. Bara i San Sebastian finns det 15 (!) restauranger som har en stjärna i guide Michelain. Vi åt på en av dem och det var... vad ska man säga? Svingott.

Bättre ekonomi: Spanien har ju riktigt trist ekonomi rakt igenom just nu, men det verkar som att det går helt ok där uppe. Familjerna ser ut att ha det bra ekonomiskt.

De är inte riktigt lika manana manana som de är i exempelvis Andalusien. 

Som ni kanske hör så blev jag väldigt förtjust i staden. Kanonfina stränder, turkost varmt vatten och trevligt folk. 

Vi provade även att surfa. Fantastiskt svårt men kul!

Ah, jag kan inte skriva om hela resan för det blir så mycket men vi hade otroligt kul, åt ap-mycket och gott och drack även ett och annat glas vin.

                                       

Risiga fötter

Jag vet inte om det är åldern eller bara genetiskt. Jag minns inga hälsprickor från min barndom. Men nu kan de dyka upp i princip från augusti till maj. Torra fötter som skriker efter omvårdnad och kärlek. Det gör ont ibland och då tänker jag att jag ska faan fila så att hälarna blöder och att fötterna skall böna och be mig om att sluta. Jag föreställer mig att de till slut piper: "snälla sluta, gå inte så hårt åt oss, vi lovar att sköta oss i fortsättningen!"

Men det är ju jag som inte sköter mig. Burken med fotcreme står på nattduksbordet som ett ständigt dåligt samvete om hur jag misshandlar den lägsta delen av min kropp. Så fort det blir sandalsäsong så skärper jag mig lite. Smörjer lite oftare och fixar. Men tro för Guds skull nu inte att jag är en sådan som inte klipper naglarna! O nej, de är så korta det bara går, annars får jag panik. Det är som sagt bara hälarna som är problemet.

Ibland går jag på fotvård. Jag älskar det. Jag gillar ju de flesta typer av behandlingar, så fort någon (ej äcklig) person pillar och grejar så njuter jag. Jag går till fotvårdsspecialisten med lite skamsen blick. Man förstår ju att här blir man dömd efter hur ofta man smörjer och filar. Här hjälps inga lama ursäkter som "Jag brukar faktiskt fixa fötterna ganska ofta men nu på det senaste har det liksom ebbat ut mellan gångerna...".

Människorna där går omkring i sådana fotriktiga skor att en Spanjorska skulle få slag av all dess osexighet. Men här är det de som har högst status. Fotfolket. När man väl hoppat upp i stolen och de plockat fram vad jag kallar för osthyveln så är det riktigt genant. De tittar upp mot mig med en blick som säger mer än ord. Så börjar de. Att hyvla. Proffsiga människor säger ingenting, det räcker med blicken. Men andra - som thailändskan jag var hos igår - hon fnissar exalterat och säger "two kilos!".

När väl den delen är över så lägger sig lugnet. Pill med nagelband och småfix. Det är då jag börjar njuta. Beröringen, smörjandet, pillandet och fixandet. Det är så skönt! Och sedan, när det är klart och man får sätta ner fötterna och stappla bort till sina strumpor och skor (som då känns lite trista, man hade hellre glidit ner i ett par högklackade finskor) så är det som att gå på bomull. Då är det lätt att betala och kanske till och med hala upp lite dricks till damen som 40 minuter tidigare fnittrande kommenterade parmesanskivorna på handduken.

febrigt idag

Idag har Clara feber så det blev till att jobba hemma. Men det gick fint det med.

Om att kramas

Jag har ett komplicerat förhållande till kramar. Jag älskar dem, naturligtvis, men de är inte helt enkla. Det började ganska tidigt med ett så kallat trauma.

Jag var ungefär 14 år. En ganska känslig ålder. Jag var och badade på stranden vid vår sommarstuga. På vägen tillbaka från stranden får jag syn på en man som mina föräldrar har haft som föreläsare på en av sina konferenser några månader tidigare. Jag ropar glatt hej till honom när vi närmar oss varandra. Han har badbyxor - jag har baddräkt och är fortfarande våt efter badet.

När vi kommer ganska nära så sträcker han ut armarna åt sidorna. Det är då min totala förvirring uppstår. Ska vi kramas? Jag hade nog mer tänkt säga hej och eventuellt ta i hand, men det känns ju oerhört stelt när han anser att en kram är på sin plats. Jag tar det snabba och något desperata beslutet att mannen vill kramas. Jag kramar honom. Men, han kramar inte mig. Jag inser att hans gest kanske snarare har betytt: "Förlåt, jag minns inte vem du är?" Vilket naturligtvis vore i sin ordning då han träffat mig EN gång, på en föreläsning för ungefär 70 personer. Inget konstigt alls faktiskt när man tänker på det.

Så där står jag och hänger med armarna runt halsen på vad som i stort sett är en främling. Visserligen en ganska snygg främling, men ändock en främling. Då ser jag vad som finns bakom mannen. Det är hans familj. Den söta mamman och de två barnen står med lite öppna munnar och undrar vem pappan/maken har hängandes runt halsen är. En fjortis i blöt baddräkt och mycket rött skinn trots utebliven solbränna.

Det blev minst sagt stelt efter den där påtvingade kramen. Jag fick liksom ta det i bakvänd ordning och berätta vem jag var och vilket företagssammanhang jag hade träffat honom. Han sa att han kopplade men jag tror det var en desperat åtgärd för att få lämna den märkliga situationen.

Det hela har hängt sig kvar. Jag börjar nästan tro att jag har en defekt i min sociala avläsning av kram-situationer. Jag är livrädd att missbedömma om det är läge att kramas eller ej och tyvärr blir resultatet alltid kram när jag är osäker. Mycket opraktiskt och emellanåt ganska genant.

Ett par år efter strand-incidenten berättade min mycket goda vän att jag kramas fantastiskt oskönt. Jag hade tydligen en teknik där jag lade armen om personens nacke och drog åt mig dennes huvud. När jag fick det hela demonstrerat för mig insåg jag att det verkligen var obekvämt. Det var ett hårt slag att veta att jag inte bara tvingade till mig kramar, utan att jag dessutom inte var bra på det. Men som en sann vän fick jag träna och blev nog ändå en hygglig kramare.

Om ändå historien hade slutat där. Ytterligare några år senare befinner jag mig på min nuvarande arbetsplats när min kollega kommer och säger att jag skall få träffa en kund som står i hallen. Jag följer med ut och möts av en man som jag mycket väl känner igen. Vi hade haft sommarfest någon vecka tidigare på jobbet och då hade jag hejat och bytt ett par ord med mannen utan att riktigt veta vem han var. Så kom då det förbannade osäkra momentet. Det lustiga här var att mannen reagerade precis likadant. Med en sällan skådad otajming räckte han fram handen när jag sträckte ut armarna. Han hejdade sin hand och bytte till kram-position just som jag istället sträckte fram handen. Det slutade med att jag fullständigt föll i hans armar, pekandes med handen i hans mage och det blev en mycket tafatt och genant kram. Min kollega hade första parkett.

Så idag var det dags igen. Första dagen efter semestern. Jag är lite seg i bollen, är först på jobbet och fixar lite kaffe och startar upp datorn. Det ringer på dörren och in kommer en kille jag känner igen. Han jobbade på en annan byrå på våningen under oss för några år sedan. Väl? Var det inte honom jag jobbade med på en fotografering för en gemensam kund. Jooo, det var det. Eller? Vi börjar prata och det känns ju som att han känner igen mig. Han kommer närmre och ... AHHH, jag får panik. Och kramas.

Brattön

Några vänner har ett fantastiskt sommarställe på Brattön. Vi har haft turen att få komma och hälsa på några gånger och jag blir lika hänförd varje gång. Vilken fin plats det är!

Semesterdagar

Så var det semester. Så mycket som skall hinnas med, så många jag vill träffa. Och så ska man ju hinna slappa också.

 Vi har varit en sväng i Skåne och träffat farmor. 

Hon matade Clara med pepparkakor tills hon kräktes.

 Borås djurpark. 

Tänk att ett vattenrör och några lejon kan tävla om uppmärksamheten.

Min man verkar kunna koppla av

Lek med Elin. Lätt uppspelta barn!