Det är farligare än man tror

Igår kom de, våra alldeles nya, fina discar. På rekommendation av Staagen hade jag beställt via nätet. Man kan tro att jag beställde väskor och andra accesoareer, men nej, jag hejdade mig.

Så efter jobbet bar det iväg, vi tog oss i röda faran till Kärsön, granne med kungen kan man säga för det ligger ett stenkast från Drottningholm. Och ut i skogen bar det. Mycket fin bana måste jag säga och solen strålade. Men det kan vara lurigt ute i naturen. Redan på hål 2 kastar jag med sådan kraft iväg discen att avslutet på min fina sving gör att min hand hamnar i ett taggigt buskage. Jag är skadad. En spink i fingret som man säger i Skåne. Alltså en flis. Vi försöker med en räddningsauktion på plats med hjälp av min lilla pincett som bor i min amatör-swissarmyknife, men förgäves. Nåja rundan fortsätter. Men så är olyckan framme igen, denna gång på hål fyra. Uppenbarligen har jag inte utrustat mig rätt, för jag slinter på en bergsknalle och far i backen med ett ljudligt stön. Det gjorde så satans ont! Tårarna trängde fram för en liten stund och Johan fick trösta.

Men inte ens det kunde stoppa mig. Med uppskrapad hand, ont i röven och en flis i handen fortsatte jag, mer taggad än någonsin. Därefter gick det riktigt bra och ännu bättre gick det för min käre pojkvän, han var jätteduktig. Jag anar år av intensivt beach-liv för han visste hur man skickade iväg discen över kullarna. När vi gått klart bana såg vi tre rådjur och vi stannade upp hänförda av dessa djur som lugn betade, bara tio meter från oss. Efter en stund lunkade vi vidare och kom att stöta ihop med samma man som vi låtit passera före oss några hål tidigare. Jag berättade om vår nära-naturen-upplevelse och frågade om han också sett rådjuren. Han sa lite trött: Ja, de bor där. Ibland får man kasta discen mot dem för att de skall gå av banan, de är så oskygga. Inte riktigt det svaret jag hade väntat mig. Sedan tillägger han: Dessutom kryllar ju de där av fästingar, ni får se upp.

Det var från den sekunden det började klia hejdlöst över hela min kropp. Han nämnde även att just detta område var i riskområdena för TBE elelr vad det heter. Här upp i norr är ju fästingarna inte bara äckliga, de är farliga också. Jag måste säga att den där sista pratstunden gjorde att kvällens upplevelser avtog lite i charm, på vägen hem disskuterade Johan och jag vaccinationsmöjligheter.