En helt ny upplevelse

För ett tag sedan var jag med min kompis på babysim med hennes lilla tjej. Det var en helt ny upplevelse. Att plötsligt befinna sig i en miljö där alla andra utom jag vet precis hur det hela går till. Jag hade massor med frågor om allt från hur barnen höll andan (svalget liksom stänger till av sig själv) till hur badbyxorna funkar om det "händer en olycka" (de sluter tätt intill kroppen så att inget kommer ut).

När vi fick ok från simledaren gick vi alla ner i bassängen och det börjar sjungas. Jag har ju en slags inbyggd skräck att sjunga bland folk, speciellt när jag inte har en susning om texten. Men det var inte läge att mesa, här sjunger man med barnen, punkt slut. Jag blev snabbt väldigt faschinerad av hur barnen klarade att man sänkte ned dem under vattnet en kort stund och hur de bara hostade till lite när de kom upp igen. De blinkade inte ens! Lilltjejen var hur grym som helst och var inte det minsta rädd.

Sedan händer en konstig sak. Plötsligt så fullkomligt exploderar det i Lilltjejens badbyxa! Bajs sprutar ut genom öppningarna på byxan - som inte alls sluter tätt - och börjar flyta runt i vattnet! Jag försöker på ett lugnt och kontrollerat sätt påpeka det faktum att något har hänt i badbyxan till min vän som inte verkar ha sett någonting. Hon tittar sig runt i vattnet och säger "jaha, ja sånt händer, det är ingen fara". ... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag backar långsamt bort för att inte bli omringad av det dimmiga vattnet som omringar min vän och hennes dotter.

En kvinna kommer simmandes och utbryter: OJ, usch! Det ser ut som bajs i vattnet här tycker jag? Jag backar fortfarande och tittar nu på kompisen med menande min och försöker genom telepati säga "det här kommer vi inte undan med, erkänn nu innan det blir ännu värre!" Men min vän verkar inte alls vara med på noterna, för hon tittar på mig och säger: Nä, det var bara lite kräk, eller hur Lotta? Det är i det här läget jag inte alls vet hur jag skall svara. Klart som faaan att det inte är kräks tänker jag. DET ÄR BAJS!!!. Jag svara något velande "njaaa, alltså... jag tror inte det". Kompisen tittar på Lilltjejen och klämmer fram ett tveksamt "eller...? Ånej, det ÄR bajs!" I samma stund som det är ett faktum att det är bajs och inte kräks så går signalen, mamman som kommit simmande formar händerna som en tratt runt munnen och skriker på ren och klingande stockholmska: DET ÄR BAJS I BASSÄNGEN!!!

Nu blir det full aktivitet. Mammor och pappor tar sin barn under armen och vadar snabbt mot kanten. Jag ser lätt panik i kompisens ögon och hör henne säga: "Lotta, håller du Lilltjejen lite, så skall jag gå upp och lyfta henne från kanten". Vad säger man? Älskade lilla sötungen som jag fullkomligt är förälskad i, men kanske inte helt överförtjust över att vada in i stimmet igen. Men, här är inte tid att fåna sig, jag tar Lilltjejen och håller henne krampaktigt en bit ifrån mig. Kompisen är snabbt uppe på kanten och tar henne. De två är ute ur simhallen på två röda. Kvar står jag i en bassäng med bajs. Jag försöker, med den lilla värdighet jag har kvar, att långsamt gå upp ur bassängen och leta reda på skötväska och våra handdukar. Där är här någonstans det håller på att släppa helt och jag är så nära, så nära att brista ut i asgarv. Lillan har bajsat i bassängen och kompisen som hade berättat att sådant nästan aldrig händer. Men jag vet inte vad som är ok och inte ok i sådana här sammanhang, har föräldrar humor i sådana här situationer eller blockeras humornerven helt av tankar på E-colibakterier och annat ohälsosamt?

Ute i duschen återförenas vi och jag laddar lite extra med tvål när jag skrubbar magen.