Oj vad mycket det blev

Inskolning har varit de senaste dagarnas tema. I fredags började jag på mitt nya jobb. Det var en mild inskolning med endast lite EAN-koder att peta in och någon formatanpassning. Jag var helt till mig över att vi sitter i så fina lokaler. Så pass till mig att jag högt vid ett tillfälle utbrast "vilket ljus vi har här!" Kvinnan som sitter mitt emot mig tittade inte ens upp ovanför skärmen utan bara svarade "var faan har de gömt dig i för källare tidigare?" Jag kom liksom av mig mitt i beskrivningen av en vindslokal på söder.

Hur som helst så känns det väldigt bra med nya jobbet. Skitbra faktiskt. Det finns egentligen bara ett minus. Viggo får inte följa med dit. En av delägarna (typiskt att det är en sådan också) är tydligen tok-allergisk så det är liksom inget att diskutera om. Vilket har medfört vissa problem. Mamma och pappa har så lägligt dragit till sydligare breddgrader och hur mycket jag än längtat efter min vite lille man så var det riktigt taskig tajming.

Så idag har Viggo för första gången i sitt 10-åriga liv varit på ett hunddagis. Och det var katastrof. Det började med att jag hade glömt sätta igång väckarklockan (jag hade satt tiden, men inte tryckt igång larmet) så det var bråttom. Inte panikbråttom, men bråttom. Sen var det att jag glömde Viggos väska som jag så fint hade förberett kvällen innan med matpåse, gos-filt och leksaker så jag fick skicka med honom bilens pick-nickfilt i brist på bättre vara. När jag väl kom till dagiset hade de glömt att han skulle komma. Jag bad dem ge honom mat på lunchen så skulle jag betala för det.

Vid lunch ringer en tjej och frågar när jag skall komma och hämta honom. Jag svarar att det blir efter fem varpå hon säger att han inte borde vara där längre än två timmar. Lätt panik. Jag frågar hur det går och hon svarar att han är lite orolig. Skönt, nu kunde jag ju verkligen slappna av på jobbet. Så med blödande hjärta jobbar jag vidare och får lite dumt säga att jag inte kan stanna kvar och jobba över med den andra tjejen i min arbetsgrupp eftersom jag har en hund att hämta.

När jag kom för att hämta Viggo blir han helt utom sig och jag frågar naturligtvis hur det har gått. Tjejen ser helt nollställd ut och säger att "det har nog gått bra". NOG?!? Jag betalar er 250 pix per dag för att ni NOG vet att han har mått bra första dagen på dagis? Jag försöker klämma henne på mer information, men det är allt jag får. När vi kommer hem gör Viggo ivriga försök att få ut mig i köket, det visar sig att han är hur hungrig som helst och jag är riktigt jävla tveksam till att dagiset har bjussat ens på några futtiga torra pluttar till lunch.

Så ikväll har vi busat, gosat och ätit för att kompensera dagens strapatser.

Ingen som känner en snäll själ på Östermalm som kan tänka sig att gå ut med jordens snällaste lille gubbe på luncherna?