Vi har en förmån på jobbet. Vi skall från och med nu få massage på jobbet 1-2 ggr per månad om vi vill. Vi betalar hälften, företaget betalar andra hälften. Jag är jätteglad för detta, jag försöker ju komma iväg och få massage ibland, men det blir lätt krångligt, man ska gå i från jobbet, det är dyrt och det är inte allt för sällan som t ex ett skoköp kommer emellan.
Igår var jag på mitt första besök inne hos massagekvinnan i skrubben här på jobbet. Hon är smal och ser sådär ruskigt hälsosam ut. Smal men stark. Det började lite mjukt, men efter några minuters vilseledande njutning tog hon i med hårdhandskarna. Herre min Gud! Så ont har det aldrig gjort att få massage förut. Jag försökte vara modig, tog djupa andetag och grimaserade (ansiktet låg ju ändå ner mot golvet genom det något förnedrande hålet) Men det gjorde rysligt ont. När jag långt om länge vågar pressa fram att -Nu gör det så ont att jag knappt klarar av det! ...så skrattar hon!? Och fortsätter?! Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara lät mig fortsätta plågas. Nu känner jag mig brutalt misshandlad. Idag är jag öm i heeeela kroppen. Och det här betalar jag för?
Det gjorde kanske inte saken bättre att jag gick och tränade igår heller. Men, det är så många gånger som jag har backat ur så jag tänkte att nä, nu ska jag inte mesa bara för att jag har blivit mass... misshandlad! Så iväg på BodyPump och jag riktigt kände hur det knakade i musklerna under passet. Så nu går jag som om jag vore nyförlöst. Tur det är helg.
fredag, mars 30, 2007
tisdag, mars 27, 2007
Besök på framsidan
Jag har haft en underbar helg i Göteborg. Eftersom Fly Me övergav oss som hade köpt biljetter i god tid blev det lite konstiga tågtider som stod till buds. Detta gjorde att Viggo och jag anlände till framsidan så sent som kvart i tolv i fredags. Carin hade snällt erbjudit oss skjuts, men eftersom bussen går från centralen, raka vägen mot Hovås så tackade jag nej, inga problem att ta bussen den biten tänkte jag.
Jag vet inte om det är jag som har blivit gammal och gnällig men fy faan vad jobbigt det är med fulla fjortisar som har lovat mamma och pappa att vara hemma innan tolv. Hela bussen var full av dem och stackars Viggo fick sitta bland alla vingliga och ostadiga ben på helspänn. Den typiska outfitten för en Hovåsbrutta i 14-års åldern är: långt hår som kammas fån ena sidan av huvudet till den andra (någon slags ta-från-de-rika-frisyr men de har ju fortfarande väldigt mycket hår?) blus eller topp, tighta jeans hela vägen och guldiga ballerinaskor. Gärna en kuvertväska till det och lite gulsmycken. Killarna försöker i sin tur att härma pappa så mycket det bara går och kör med loafers där gummisulan går upp på baksidan av hälen, stentvättade jeans och randig skjorta som är så pass uppknäppt att den visar deras ej ännu håriga bröst. Gärna en page på det som även den vänds över från sida till sida vid osäkerhet. Det är lite som att de har tics.
Nåväl, nog om detta. Lördagen gick åt till mysig fika med Lisa, ett frisörbesök och tjejmiddag hos Carro. Jättemysigt! Vi var inte så många denna gången, men jag njuter ju i fulla drag av att vara tillsammans med mina vänner. Viggo blev dock alldeles för full. Först däckade han på festen, på natten var han uppe och spydde för att slutligen på morgonen ramla ur sängen och välta nattduksbordet! Illa.
I söndags åkte Carin och jag ner till Åsa. Det var så skönt att komma dit! Vädret var kanon och det blev nästan för varmt för att ligga i solen. Vi hann dessutom med ett besök hos Mariette och Lukas på eftermiddagen innan det blev racerfart till stationen eftersom jag i vanlig ordning inte kan planera tid.
Här är lite bilder från helgen, då jag bl a smygfotograferade mitt drömhus!
Jag vet inte om det är jag som har blivit gammal och gnällig men fy faan vad jobbigt det är med fulla fjortisar som har lovat mamma och pappa att vara hemma innan tolv. Hela bussen var full av dem och stackars Viggo fick sitta bland alla vingliga och ostadiga ben på helspänn. Den typiska outfitten för en Hovåsbrutta i 14-års åldern är: långt hår som kammas fån ena sidan av huvudet till den andra (någon slags ta-från-de-rika-frisyr men de har ju fortfarande väldigt mycket hår?) blus eller topp, tighta jeans hela vägen och guldiga ballerinaskor. Gärna en kuvertväska till det och lite gulsmycken. Killarna försöker i sin tur att härma pappa så mycket det bara går och kör med loafers där gummisulan går upp på baksidan av hälen, stentvättade jeans och randig skjorta som är så pass uppknäppt att den visar deras ej ännu håriga bröst. Gärna en page på det som även den vänds över från sida till sida vid osäkerhet. Det är lite som att de har tics.
Nåväl, nog om detta. Lördagen gick åt till mysig fika med Lisa, ett frisörbesök och tjejmiddag hos Carro. Jättemysigt! Vi var inte så många denna gången, men jag njuter ju i fulla drag av att vara tillsammans med mina vänner. Viggo blev dock alldeles för full. Först däckade han på festen, på natten var han uppe och spydde för att slutligen på morgonen ramla ur sängen och välta nattduksbordet! Illa.
I söndags åkte Carin och jag ner till Åsa. Det var så skönt att komma dit! Vädret var kanon och det blev nästan för varmt för att ligga i solen. Vi hann dessutom med ett besök hos Mariette och Lukas på eftermiddagen innan det blev racerfart till stationen eftersom jag i vanlig ordning inte kan planera tid.
Här är lite bilder från helgen, då jag bl a smygfotograferade mitt drömhus!
fredag, mars 23, 2007
Övning
Igår kom lämpet. Mitt lämp alltså. Johans kom för några dagar sedan men det räcker inte, vi behöver ett bevis på att länsstyrelsen anser mig lämplig som handledare. Så igår bar det iväg. Vi tre i bilen (Viggo var så klart med) med den nyinförskaffade övningskörningsskylten där bak. Vi hittade en parkering utanför Kaknästornet. Den var inte så stor, men det räckte gott, för det visade sig att min darling var jätteduktig! Han krypkörde lika bra som torskarna gjorde kring Rosenlund för några år sedan. Vi avslutade tom med att köra lite landsväg. Sakta i och för sig, men vem har bråttom?
Ikväll bär det av till Göteborg! Ska bli jätteskönt att komma hem lite. Imorgon kväll är det middag hos Carolina, det ska bli spännande att se hur mycket hennes mage har växt. Lite läskigt är det att jag skall sova ensam (jo, jag vet att Viggo är med, men även om han hugger mot strupen som kommer han inte alltid hela vägen)i mammas och pappas hus. Men jag gör som jag gjort innan, stänger in mig i ett rum och lurar min dumma hjärna att jag är i en etta. Dumt? javisst! Funkar? Javisst!
Ikväll bär det av till Göteborg! Ska bli jätteskönt att komma hem lite. Imorgon kväll är det middag hos Carolina, det ska bli spännande att se hur mycket hennes mage har växt. Lite läskigt är det att jag skall sova ensam (jo, jag vet att Viggo är med, men även om han hugger mot strupen som kommer han inte alltid hela vägen)i mammas och pappas hus. Men jag gör som jag gjort innan, stänger in mig i ett rum och lurar min dumma hjärna att jag är i en etta. Dumt? javisst! Funkar? Javisst!
måndag, mars 19, 2007
Skön helg!
Jag har haft en så skön helg. I fredags gjorde Johan och jag entrecote med svamprisotto och vitlöksbröd, helt ljuvligt. Mossiga som vi är kom vi i säng ganska tidigt vilket gjorde att vi faktiskt var uppe i en anständig tid på lördagen. Katarina tog med mig på en utställning med Jesper Waldersten på Kulturhuset som var riktigt bra, rolig var den dessutom. Som grädde på moset hade K varit på en guidad tur av en fotoutställning i samma hus, så man kan säga att jag fick en alldeles egen gudie på den. Sally Mann heter fotografen och det var lite roligt att hennes bilder väckt stor debatt i USA. Pga vadå? Jo, nakna barn och en familj som kissar. Är inte det USA så säg?
I söndags blev jag sugen på att baka. Eller, rättare sagt, jag hade laddat några dagar för att baka. Jag bakar ytterst sällan, det kanske händer en till två gånger per år. Oftast blir det tämligen misslyckat. Fråga bara de som arbetar på Trigger. Sist jag skulle baka tog jag, glad i hågen, men mig två vad jag trodde var Tigerkakor på moppen till jobbet. För att få plats med dem mellan benen (På moppens fotplatta, inget annat!) var jag tvungen att ställa kakformarna på högkant. Inga problem tänkte jag, eftersom de var mjuka kakor med lite stuns i. Jag hade helt fel. Tydligen hade jag inte bakat kakorna helt färdigt, vilket gjorde att när jag väl plockade fram kakorna ur kylen (bara det visar att jag har noll koll) och liksom skulle överraska med lite hembakat så var det ungefär en fjärdedel av kakan i formen. Och inte bara det, den stackars fjärdedelen som var kvar var obakad smet!
Tydligen (har jag insett efter mycket grubblerier så här i efterhand) hade kakan bestämt sig för att lura mig (jag anar en komplott) och skapat en mycket trovärdig skorpa längst upp i formen. Under ytan fanns dock något helt annat, nämligen bara smet. Nu är ju inte Triggerianerna otacksamma på något sätt, så i stort sett all deg gick åt. Som någon snäll själ yttrade sig; det är ju ändå för smeten man bakar.
I alla fall. I söndags bakade jag två sorters muffins OCH chokladkakor. Och de blev bra! Jag kanske blir gift en vacker dag trots allt. Givetvis tog jag bildbevis.
När man har ätit kakor måste man promenera. Vi tog oss längst ut på Djurgården och fick en jätteskön promenad. Rejäla kåkar hittade vi också.
Jag hann även med att se på när Johans lag spelade säsongens sista basketmatch. Eftersom jag inte är särdeles sportintresserad började jag efter ett tag att fota lite, man kan väl säga att jag kombinerade nytta med nöje. Jag hade riktigt roligt med att leta efter den perfekta kombinationen mellan tid och slutare och tog massor av bilder. Tills det slog mig. De kanske tycker att jag är något slags pervo som sitter här och fotar för fulla muggar på en massa svettiga karlar i linnen och shorts! Pinsamt! Sedan smög jag ner kameran och planerade oilka tidskrifter som jag eventuellt skulle kunna representera om någon ifrågasatte min hobbyverksamhet.
I söndags blev jag sugen på att baka. Eller, rättare sagt, jag hade laddat några dagar för att baka. Jag bakar ytterst sällan, det kanske händer en till två gånger per år. Oftast blir det tämligen misslyckat. Fråga bara de som arbetar på Trigger. Sist jag skulle baka tog jag, glad i hågen, men mig två vad jag trodde var Tigerkakor på moppen till jobbet. För att få plats med dem mellan benen (På moppens fotplatta, inget annat!) var jag tvungen att ställa kakformarna på högkant. Inga problem tänkte jag, eftersom de var mjuka kakor med lite stuns i. Jag hade helt fel. Tydligen hade jag inte bakat kakorna helt färdigt, vilket gjorde att när jag väl plockade fram kakorna ur kylen (bara det visar att jag har noll koll) och liksom skulle överraska med lite hembakat så var det ungefär en fjärdedel av kakan i formen. Och inte bara det, den stackars fjärdedelen som var kvar var obakad smet!
Tydligen (har jag insett efter mycket grubblerier så här i efterhand) hade kakan bestämt sig för att lura mig (jag anar en komplott) och skapat en mycket trovärdig skorpa längst upp i formen. Under ytan fanns dock något helt annat, nämligen bara smet. Nu är ju inte Triggerianerna otacksamma på något sätt, så i stort sett all deg gick åt. Som någon snäll själ yttrade sig; det är ju ändå för smeten man bakar.
I alla fall. I söndags bakade jag två sorters muffins OCH chokladkakor. Och de blev bra! Jag kanske blir gift en vacker dag trots allt. Givetvis tog jag bildbevis.
När man har ätit kakor måste man promenera. Vi tog oss längst ut på Djurgården och fick en jätteskön promenad. Rejäla kåkar hittade vi också.
Jag hann även med att se på när Johans lag spelade säsongens sista basketmatch. Eftersom jag inte är särdeles sportintresserad började jag efter ett tag att fota lite, man kan väl säga att jag kombinerade nytta med nöje. Jag hade riktigt roligt med att leta efter den perfekta kombinationen mellan tid och slutare och tog massor av bilder. Tills det slog mig. De kanske tycker att jag är något slags pervo som sitter här och fotar för fulla muggar på en massa svettiga karlar i linnen och shorts! Pinsamt! Sedan smög jag ner kameran och planerade oilka tidskrifter som jag eventuellt skulle kunna representera om någon ifrågasatte min hobbyverksamhet.
fredag, mars 16, 2007
Långpromenad
Just nu har jag Viggo här hos mig. Han ska bo här i drygt en vecka medan päronen är i Spanien. Det är riktigt mysigt att ha honom. Men det är ju oundvikligen lite bökigt att bo i stan med hund. Särskilt sedan det blivit allt vanligare med kidnappning av hund. Jo, det är sant, man vågar inte längre binda hunden (såvida det inte är en galen kamphund) utanför affären eftersom det finns en risk att någon tar honom! Det är ju skönt att jag har en så trevlig hund, men det värsta är att om någon skulle kidnappa honom så skulle han ju glatt vifta på svansen och gå med.
Igår var det underbart väder och efter jobbet skippade jag träningen och beslutade istället att det skulle bli en långpromenad för oss. Man får ju lunka på i ganska behaglig takt när man har en hund vars ben är relativt korta och det blev en jätteskön promenad. Det går inte att förneka, Stockholm är en fin stad. Promenaden tog över en timma och det sista märkte jag att Viggo blev riktigt trött, så vi fick fuska och ta en buss den sista biten. Ni ser ju själva vad han ägnade sig åt resten av kvällen.
Igår var det underbart väder och efter jobbet skippade jag träningen och beslutade istället att det skulle bli en långpromenad för oss. Man får ju lunka på i ganska behaglig takt när man har en hund vars ben är relativt korta och det blev en jätteskön promenad. Det går inte att förneka, Stockholm är en fin stad. Promenaden tog över en timma och det sista märkte jag att Viggo blev riktigt trött, så vi fick fuska och ta en buss den sista biten. Ni ser ju själva vad han ägnade sig åt resten av kvällen.
tisdag, mars 13, 2007
Våren är här!
Hur glad blir man inte när man vaknar upp till strålande sol? Det var så fint att jag tog med mig kameran och tog lite bilder. Det första är från Linnégatan och de två andra är utsikten från mitt jobb vid Hornstull.
måndag, mars 12, 2007
Blåbär
Så var helgen över igen. Det går så snabbt hela tiden. Som när jag tittar i almanackan, det känns som att det är svårt att hitta lediga helger ända fram till maj! När blev det då här vuxet och späckat? Jag hade i mitt stilla sinne trott att när man flyttar till en stad där man inte känner så värst många så kommer det snarare att bli problem åt andra hållet, att man inte har något att hitta på?
Men just i vår är det flera resor som gör att det blir lite hektiskt. En sväng till Spanien, en sväng till Paris och givetvis några svängar till kära Göteborg! Med andra ord väldigt trevliga tillfällen att se fram emot.
I helgen hade vi vuxenmiddag. Dvs att utav våra gäster var det två familjer deltog. Två barn. Detta är nytt för mig. Visst, Lucas (Mariettes guldklimp) har varit med ibland, men förutom det så har jag inte så stor vana vid att ha barn med på middagar. Och när man inte är van, så har man inte alltid så bra koll. Ta det här med söla till exempel. Något som barn av naturliga skäl gör. Jag har inga som helst problem med det, jag kan tom tycka det har ett visst underhållningsvärde. När Oscar, ett och ett halvt år, tog tag i sås-termosen (ja, du läste rätt) och skulle servera sin mamma rejält med sås i glaset blev det till en oväntad fontän tvärs över hela bordet. Paniken hos föräldrarna lät inte vänta på sig, men jisses, in med dukarna i tvättmaskinen så är det inte mer med det. För att återgå till min saknad av koll så var det efterrätten som orsakade lite mer problem. Jag sa faktiskt till Johan, strax före vi bar ut efterrätterna i vardagsrummet, att jag borde vara smartare än så här. Johan tittade frågande på mig. Jag nickade mot glasen fyllda med vaniljpannacotta, hallon och... just det, blåbär.
Vi har fått bort fläckarna nu. Det var när poängräkningen av årets melodifestival var som mest spännande som charmtrollets far får syn på en misstänkt blå fläck... under foten på det glada barnet. Nöjd satt Oscar ovetandes om de tankar som for genom mitt huvud. Var har han trampat? Vart har vi vita möbler? Vart har vi vita mattor? Ett febrilt letande tog fart, men vi hittade bara fläckar på kohuden. Och kossor är som tur är ganska feta i pälsen, så ingen fara skedd.
Kvällen blev väldigt trevlig och när barnfamiljerna dragit sig hemåt ägnade Katarina och jag oss helhjärtat åt bag-in-boxen. Ännu en grym kväll med middag hemma, I löööve it!
Men just i vår är det flera resor som gör att det blir lite hektiskt. En sväng till Spanien, en sväng till Paris och givetvis några svängar till kära Göteborg! Med andra ord väldigt trevliga tillfällen att se fram emot.
I helgen hade vi vuxenmiddag. Dvs att utav våra gäster var det två familjer deltog. Två barn. Detta är nytt för mig. Visst, Lucas (Mariettes guldklimp) har varit med ibland, men förutom det så har jag inte så stor vana vid att ha barn med på middagar. Och när man inte är van, så har man inte alltid så bra koll. Ta det här med söla till exempel. Något som barn av naturliga skäl gör. Jag har inga som helst problem med det, jag kan tom tycka det har ett visst underhållningsvärde. När Oscar, ett och ett halvt år, tog tag i sås-termosen (ja, du läste rätt) och skulle servera sin mamma rejält med sås i glaset blev det till en oväntad fontän tvärs över hela bordet. Paniken hos föräldrarna lät inte vänta på sig, men jisses, in med dukarna i tvättmaskinen så är det inte mer med det. För att återgå till min saknad av koll så var det efterrätten som orsakade lite mer problem. Jag sa faktiskt till Johan, strax före vi bar ut efterrätterna i vardagsrummet, att jag borde vara smartare än så här. Johan tittade frågande på mig. Jag nickade mot glasen fyllda med vaniljpannacotta, hallon och... just det, blåbär.
Vi har fått bort fläckarna nu. Det var när poängräkningen av årets melodifestival var som mest spännande som charmtrollets far får syn på en misstänkt blå fläck... under foten på det glada barnet. Nöjd satt Oscar ovetandes om de tankar som for genom mitt huvud. Var har han trampat? Vart har vi vita möbler? Vart har vi vita mattor? Ett febrilt letande tog fart, men vi hittade bara fläckar på kohuden. Och kossor är som tur är ganska feta i pälsen, så ingen fara skedd.
Kvällen blev väldigt trevlig och när barnfamiljerna dragit sig hemåt ägnade Katarina och jag oss helhjärtat åt bag-in-boxen. Ännu en grym kväll med middag hemma, I löööve it!
torsdag, mars 08, 2007
Ny desajn
Mina vänner. Det var dags att byta skepnad på bloggen. Eller, rättare sagt, jag såg att man kan göra det. Vad tycks? Bu eller bä? Det är ju inte så att det finns miljarder av layouter att välja på, men det piffar ju upp med lite ombyte ibland.
Igår kom min nya telefon. Igen. De som följer bloggen vet vad för sorgligt öde den förra nya mobilen gick till möte. Där emellan har jag fått låna en B-mobil av pappa, mycket snällt, men också mycket irriterande att jag hade sparat alla nummer i telefonen och inte på SIM-kortet. Detta har medfört en mycket neutral svarston när jag svarar i telefonen eftersom jag sällan vet vem det är som ringer.
Lustig grej det där egentligen, för tio år sedan var det hypat att ha en nummerpresentatör. Nu för tiden blir man lite ängsligt när man inte vet vem det är som ringer INNAN man svarar.
Idag skall jag iväg till naprapaten igen och få mig en omgång. Ångrar nu att jag tog den där vegetariska buffén till lunch, på tok för mycket bönor för att känna sig bekväm inför hårda fysiska tryck.
Igår kom min nya telefon. Igen. De som följer bloggen vet vad för sorgligt öde den förra nya mobilen gick till möte. Där emellan har jag fått låna en B-mobil av pappa, mycket snällt, men också mycket irriterande att jag hade sparat alla nummer i telefonen och inte på SIM-kortet. Detta har medfört en mycket neutral svarston när jag svarar i telefonen eftersom jag sällan vet vem det är som ringer.
Lustig grej det där egentligen, för tio år sedan var det hypat att ha en nummerpresentatör. Nu för tiden blir man lite ängsligt när man inte vet vem det är som ringer INNAN man svarar.
Idag skall jag iväg till naprapaten igen och få mig en omgång. Ångrar nu att jag tog den där vegetariska buffén till lunch, på tok för mycket bönor för att känna sig bekväm inför hårda fysiska tryck.
måndag, mars 05, 2007
A-kändis
I lördags var det utgång. Efter att ha hastat runt på vad som troligen är stans alla Go-butiker och shoppat, lämnat tillbaka och shoppat ännnu mer behövde jag en god portion alkohol i kroppen. Det är förresten märkligt vad annonsen 50% på allt kan göra med mig. Ni som känner mig vet att det var många år sedan jag blev lycklig av att komma in i en sportbutik, men i helgen infann sig den lyckan igen efter alla års frånvaro. 50% på allt, kan ni tänka er? Jag är nu grymt snygg när jag tränar i mina nya Reebok-byxor och min otroliga barm studsar inte längre omkring tack vare den nya sportBH:n. Dessutom har jag fullkomligt dragit vinstlotten genom att komma över en sprillans Tensonjacka för det ringa priset 650 kr! Sjuuuuukt nöjd :)
Men tillbaka till lördagkvällen. Jag var hemma hos Katarina och vi hade skitkul, mycket flabb och starka insikter (som mest handlade om hur vi åldras) Katarina erbjöd mycken underhållning när insikten drabbade henne att i en wasabi-ärta är det det gröna som är ärtan. Att hon blev otroligt störd av att ljuslyktorna hamnade på "fel" sida på soffbordet kom också som en chock för oss båda. Efter mycket ost och vin drog vi till Mosebacke, där det var fullt i garderoben precis som det varit alla andra gånger jag har varit där, men efter lite tålmodigt väntande (i baren) fick av oss jackorna och kunde äntra dansgolvet. Riktigt bra musik, glada människor och en efterlängtad Sophia som dök upp lite senare gjorde kvällen hellyckad.
Dagen efter var inte hellyckad. Det började med vanligt dagen-efter-huvudvärk, men under tiden vi förlorade 6 Eames-stolar på auktionskompaniet tilltog huvudvärken så till den milda grad att det blev migrän och kräkkalas. Med andra ord spenderades söndagskvällen i sängen, nedsläckt och med kraftig självömkan.
Idag, måndag, har jag sett en Riktig Kändis. Mmmm. Mikael Persbrant. Med bebis. Jo, det är sant. Vi pratade också. Jag höll upp dörren för honom, han sa tack och jag sa var så god. Mmmm. Respekt.
Ikväll har jag varit på yoga. Jag är verkligen inte vig. Jag höll på att få ett riktigt skrattanfall när instruktören andades som terminator i mikrofonen, verklig underhållning!
Men tillbaka till lördagkvällen. Jag var hemma hos Katarina och vi hade skitkul, mycket flabb och starka insikter (som mest handlade om hur vi åldras) Katarina erbjöd mycken underhållning när insikten drabbade henne att i en wasabi-ärta är det det gröna som är ärtan. Att hon blev otroligt störd av att ljuslyktorna hamnade på "fel" sida på soffbordet kom också som en chock för oss båda. Efter mycket ost och vin drog vi till Mosebacke, där det var fullt i garderoben precis som det varit alla andra gånger jag har varit där, men efter lite tålmodigt väntande (i baren) fick av oss jackorna och kunde äntra dansgolvet. Riktigt bra musik, glada människor och en efterlängtad Sophia som dök upp lite senare gjorde kvällen hellyckad.
Dagen efter var inte hellyckad. Det började med vanligt dagen-efter-huvudvärk, men under tiden vi förlorade 6 Eames-stolar på auktionskompaniet tilltog huvudvärken så till den milda grad att det blev migrän och kräkkalas. Med andra ord spenderades söndagskvällen i sängen, nedsläckt och med kraftig självömkan.
Idag, måndag, har jag sett en Riktig Kändis. Mmmm. Mikael Persbrant. Med bebis. Jo, det är sant. Vi pratade också. Jag höll upp dörren för honom, han sa tack och jag sa var så god. Mmmm. Respekt.
Ikväll har jag varit på yoga. Jag är verkligen inte vig. Jag höll på att få ett riktigt skrattanfall när instruktören andades som terminator i mikrofonen, verklig underhållning!
torsdag, mars 01, 2007
Knäckt
Efter nästan en vecka av ryggont bestämde sig tydligen min kropp för att fördela allmosorna. Varför bara ha ont i ryggslutet när man kan ha ont i axeln också? Eller som pappa alltid har sagt till mig när jag klagat över sjukdom eller värk; –Du ska då alltid ha allt som är gratis!
Hur som helst så fick jag ett tips om en duktig naprapat av Anna på jobbet igår. Redan idag fick jag en tid så i förmiddags besökte jag vad som tydligen alla utom jag visste hette "Atlasområdet". Man kan tänka sig att detta område skulle innehålla någon form av bergskedja, men ack nej, denna källarlokal ligger ett stenkast från St Erikssplan.
Naprapaten ifråga var en lång, gänglig och väldigt pratglad kille. Direkt såg jag att han är typen som har klättrat i berg lite varstans, varit reseguide i minst ett land och definitivt har en drömfångare hemma på väggen. Men det är inget fel med det. Faktum är att en av mina gissningar gick rakt in när han i förbifarten att han hade varit reseguide i Berlin. (Jag hade nog gissat på Thailand, men ok). Killen var i alla fall väldigt duktig. Han böjde och knäckte mig på ställen jag inte visste gick att böja. Och knäckte gjorde det! Hans lärling som var med i rummet såg faktiskt lite skärrad ut emellanåt, men det kanske mest berodde på att han studerade massage på Axelssons och hade kanske sett lite mer massage och lite mindre knäckande framför sig. Nu är det i alla fall så att jag sitter här med en mycket mindre spänd och värkande axel. Och en mycket tunnare plånbok.
Ikväll var Linda och jag och tränade step-up. Herregud vad jobbigt det var! 4 månaders uppehåll med träning har gjort mig helt förslappad. Men nu skall det tränas mer, Linda skall dessutom inte äta något förrän i juni har hon sagt, så hon kommer nog att tappa kraft längs med våren...
Hur som helst så fick jag ett tips om en duktig naprapat av Anna på jobbet igår. Redan idag fick jag en tid så i förmiddags besökte jag vad som tydligen alla utom jag visste hette "Atlasområdet". Man kan tänka sig att detta område skulle innehålla någon form av bergskedja, men ack nej, denna källarlokal ligger ett stenkast från St Erikssplan.
Naprapaten ifråga var en lång, gänglig och väldigt pratglad kille. Direkt såg jag att han är typen som har klättrat i berg lite varstans, varit reseguide i minst ett land och definitivt har en drömfångare hemma på väggen. Men det är inget fel med det. Faktum är att en av mina gissningar gick rakt in när han i förbifarten att han hade varit reseguide i Berlin. (Jag hade nog gissat på Thailand, men ok). Killen var i alla fall väldigt duktig. Han böjde och knäckte mig på ställen jag inte visste gick att böja. Och knäckte gjorde det! Hans lärling som var med i rummet såg faktiskt lite skärrad ut emellanåt, men det kanske mest berodde på att han studerade massage på Axelssons och hade kanske sett lite mer massage och lite mindre knäckande framför sig. Nu är det i alla fall så att jag sitter här med en mycket mindre spänd och värkande axel. Och en mycket tunnare plånbok.
Ikväll var Linda och jag och tränade step-up. Herregud vad jobbigt det var! 4 månaders uppehåll med träning har gjort mig helt förslappad. Men nu skall det tränas mer, Linda skall dessutom inte äta något förrän i juni har hon sagt, så hon kommer nog att tappa kraft längs med våren...
onsdag, februari 28, 2007
Hur trevligt som helst
I lördags var Johan och jag på middag hos T2 och Henrik. Och det var hur kul som helst. Fantastisk mat, gott vin och roligt spel till drinkarna.
Vad är det som händer med mig? När den ultimata lördagskvällen består av att äta, dricka och spela spel måste man väl ändå ha nått en slags gräns. Är det medelåldern man äntrar? Hade jag som 20-åring kunnat prata med mig som 28-åring hade jag antagligen bara suckat och skakat på huvudet uppgivet. Men jag gillar det här! Det bästa jag vet är när jag har mina vänner omkring mig, det är då det är som bäst. Så jag får väl vara mossig då. Men då skall jag banne mig vara bäst på att vara mossig, var är alla middagsinbjudningarna?
Här är i alla fall lite bilder som bl.a. visar hur bekymrade grabbarna blev när de insåg att de skulle förlora.
Vad är det som händer med mig? När den ultimata lördagskvällen består av att äta, dricka och spela spel måste man väl ändå ha nått en slags gräns. Är det medelåldern man äntrar? Hade jag som 20-åring kunnat prata med mig som 28-åring hade jag antagligen bara suckat och skakat på huvudet uppgivet. Men jag gillar det här! Det bästa jag vet är när jag har mina vänner omkring mig, det är då det är som bäst. Så jag får väl vara mossig då. Men då skall jag banne mig vara bäst på att vara mossig, var är alla middagsinbjudningarna?
Här är i alla fall lite bilder som bl.a. visar hur bekymrade grabbarna blev när de insåg att de skulle förlora.
måndag, februari 26, 2007
Jordens värsta torsdag
Som ni märkt så har jag inte skrivit på över en vecka. Det finns en orsak utöver det att tiden går för fort. Jag hade tänkt skriva några rader i torsdags, men inte kunde väl jag ana hur illa den dag skulle bli?! Det började med att jag skulle på läkarbesök och därför skulle jag få förmånen att känna på en sovmorgon. Detta gick ju raskt i stöpet då min älskade pojkvän just denna morgon får för sig att snooza lite, vilket han sällan gör annars. Irriterad över att det bara blev 15 minuters extrasömn gick jag upp och ut till bilen. Någon har snott vår främre registreringsskylt. Varför?! Jag hade inte ens hört talas om att sådant hände?
På jobbet blev det till att ringa runt, vägverket, polisen... Vad svarar man förresten på frågan: –När tror du skylten blev stulen? ... Ja, du hade jag haft en liten bjällra som ringt just då så hade vi kanske sluppit det här samtalet både du och jag, tänkte jag, men svensk som jag är så knöt jag handen i fickan och fortsatte att svara på hennes fåniga frågor.
En stund senare ringer de från vaktbolaget, larmet har gått hemma i lägenheten. Jag visste inte ens att det var aktiverat, men det vet jag nu. Dock tycktes det inte vara någon större fara, de trodde sig kunna se att det var ett strömavbrott. Skönt, då är det ju antagligen bara all vår mat i kyl och frys som förgås.
Efter jobbet fick jag åka till Polisen där de gjorde en ny, tillfällig, registreringsskylt till mig. Så här i efterhand undrar jag om tjejen som hjälpte mig faktiskt flörtade med mig, men även om jag hade varit lesbisk så hade det inte tagit, jag var bortom all chans att charmas. Smart var hon dock inte för efter 15 minuters väntan kom hon ut med en skylt med en bakvänd nia. Så mycket för 9 års studier som hon uttryckte det själv.
Nåväl, dessa indicier skulle inte få stoppa min träning. Och det gick faktiskt bra med undantag av den obehagliga upptäckten att mina muskler har förtvinats på de fyra månaderna jag inte har tränat. Nej, det är på vägen hem som vi snackar Le gran final. När jag stannar till vid affären för att köpa lite mat är jag trött, svettig och hungrig. Det ringer i väskan och jag plockar upp mobiltelefonen. Men, det är något som signalerar fel i min hjärna. Det är inte bara det att telefonen blinkar, ringer och blixtrar lite. Den droppar också. Detta är en ytterst oväntad effekt. Men visst var det tvunget att blir så. Den sportdryck jag hade kvar (i vad jag trodde var en sportflaska som inte läcker när den är stängd) har läckt ut sitt innehåll i just väskans innerficka där min tre veckor gamla mobil befinner sig. Jag blev så jävla trött.
Som en knäckt människa kommer jag hem till lägenheten som är tom eftersom Johan är på träning. Lika bra det, tänker jag, jag är antagligen inte jordens trevligaste sällskap just nu. Men snabbt inser jag att det finns andra bra saker med att Johan inte var hemma. På diskbänken står det kastruller, silar och gud vet allt efter hans kvällsmåltid. Jag såg rött.
Det fanns egentligen bara ett val efter det. Att gå och lägga sig. Det var tvunget att ta slut, helvetet.
På jobbet blev det till att ringa runt, vägverket, polisen... Vad svarar man förresten på frågan: –När tror du skylten blev stulen? ... Ja, du hade jag haft en liten bjällra som ringt just då så hade vi kanske sluppit det här samtalet både du och jag, tänkte jag, men svensk som jag är så knöt jag handen i fickan och fortsatte att svara på hennes fåniga frågor.
En stund senare ringer de från vaktbolaget, larmet har gått hemma i lägenheten. Jag visste inte ens att det var aktiverat, men det vet jag nu. Dock tycktes det inte vara någon större fara, de trodde sig kunna se att det var ett strömavbrott. Skönt, då är det ju antagligen bara all vår mat i kyl och frys som förgås.
Efter jobbet fick jag åka till Polisen där de gjorde en ny, tillfällig, registreringsskylt till mig. Så här i efterhand undrar jag om tjejen som hjälpte mig faktiskt flörtade med mig, men även om jag hade varit lesbisk så hade det inte tagit, jag var bortom all chans att charmas. Smart var hon dock inte för efter 15 minuters väntan kom hon ut med en skylt med en bakvänd nia. Så mycket för 9 års studier som hon uttryckte det själv.
Nåväl, dessa indicier skulle inte få stoppa min träning. Och det gick faktiskt bra med undantag av den obehagliga upptäckten att mina muskler har förtvinats på de fyra månaderna jag inte har tränat. Nej, det är på vägen hem som vi snackar Le gran final. När jag stannar till vid affären för att köpa lite mat är jag trött, svettig och hungrig. Det ringer i väskan och jag plockar upp mobiltelefonen. Men, det är något som signalerar fel i min hjärna. Det är inte bara det att telefonen blinkar, ringer och blixtrar lite. Den droppar också. Detta är en ytterst oväntad effekt. Men visst var det tvunget att blir så. Den sportdryck jag hade kvar (i vad jag trodde var en sportflaska som inte läcker när den är stängd) har läckt ut sitt innehåll i just väskans innerficka där min tre veckor gamla mobil befinner sig. Jag blev så jävla trött.
Som en knäckt människa kommer jag hem till lägenheten som är tom eftersom Johan är på träning. Lika bra det, tänker jag, jag är antagligen inte jordens trevligaste sällskap just nu. Men snabbt inser jag att det finns andra bra saker med att Johan inte var hemma. På diskbänken står det kastruller, silar och gud vet allt efter hans kvällsmåltid. Jag såg rött.
Det fanns egentligen bara ett val efter det. Att gå och lägga sig. Det var tvunget att ta slut, helvetet.
torsdag, februari 22, 2007
vintern är här. Igen.
Det snöar riktigt fint idag. Stora, luftiga flingor och hela världen blir så tyst. Jag gillar när det kommer odentligt med snö. Förlåt Skåne med omnejd som just för tillfället kanske anser att jag har en något glamoriserad bild av snöväder. Men just nu, är det just här väldigt fint.
För er som hängt med tidigare på bloggen så känner ni till min kamp om att hitta ett bra träningsställe. I slutet av förra veckan föll jag dit. Men det var inte Sara på SATS som fick min inbetalning, nej det blev.... Jeanette på SATS! Dessutom gick jag till SATS på Stadion och där rådde inte samma hysteri som nere runt Stureplans omnejd. Så efter att ha haft en instruktionsrunda om hur tyngdlyftningsmaskinerna funkar (man känner sig om möjlig ännu mera fel på gymmet när de förklarar fullt logiska saker för en) så skall jag ikväll gå iväg på mitt försat träningspass på ca 4 månader. Puh. Just nu känns det lite motigt, men jag brukar bli så stolt när jag är färdig så sedan rullar det på.
För er som hängt med tidigare på bloggen så känner ni till min kamp om att hitta ett bra träningsställe. I slutet av förra veckan föll jag dit. Men det var inte Sara på SATS som fick min inbetalning, nej det blev.... Jeanette på SATS! Dessutom gick jag till SATS på Stadion och där rådde inte samma hysteri som nere runt Stureplans omnejd. Så efter att ha haft en instruktionsrunda om hur tyngdlyftningsmaskinerna funkar (man känner sig om möjlig ännu mera fel på gymmet när de förklarar fullt logiska saker för en) så skall jag ikväll gå iväg på mitt försat träningspass på ca 4 månader. Puh. Just nu känns det lite motigt, men jag brukar bli så stolt när jag är färdig så sedan rullar det på.
torsdag, februari 15, 2007
Roses are red, violets are blue...
Nu har den passerat. Alla hjärtans dag. En dag som de sista åren har gått från att vara en mysig grej till att bli en hysterisk jakt på romantik. Folk blir desperata, vad ska jag köpa till min tjej?! Vad ska vi hitta på?! Jag måste medge att jag har lätt för att slitas med i hysterin varpå jag är väldigt nöjd med vår klassiska uppvaktningen á la 50-tal. Blommor och choklad. Givetvis i en något förnyad kostym. Pojken ger flickan rosor. Flickan ger pojken choklad. Vi kan inte ha förflyttat oss till 2000-talet utan en gnutta jämlikhet!
En fråga återkommer dock. HUUUUR kan man som tjej bli så glad för lite blommor? Visst, igår tappade jag ju inte hakan av förvåning, men låt oss säga att jag får blommor en annan dag. En dag som inte är min födelsedag eller namnsdag. Då tappar jag faktiskt hakan. Och bli löjligt glad. För lite blommor. Killar, ni har det inte allt för svårt på det viset.
En fråga återkommer dock. HUUUUR kan man som tjej bli så glad för lite blommor? Visst, igår tappade jag ju inte hakan av förvåning, men låt oss säga att jag får blommor en annan dag. En dag som inte är min födelsedag eller namnsdag. Då tappar jag faktiskt hakan. Och bli löjligt glad. För lite blommor. Killar, ni har det inte allt för svårt på det viset.
tisdag, februari 13, 2007
Fast i smörjgropen
Johan har återvänt! Efter en veckas PF är han tillbaka från Arabvärldens härske. Och han verkar ha haft det utmärkt sånär som på en matförgiftig och trasig kamera. Med sig hem hade han 3 fina sjalar till mig!
Under helgen har alltså Carin och jag härjat fritt. En helg utan manlig närvaro innebär givetvis massor med shopping, Häägen-Daz i alla dess former samt demolering av bilen. Jo, det hände faktiskt en incident med Saaben.
I söndags skulle jag skjutsa Carin till Centralstationen där hon skulle ta tåget till Göteborg. Vi satt i godan ro och klämde i oss lite Thai-mat när jag frågade Carin hur vi låg till i tiden. Carin fick genast en mycket rak rygg och sa att vi nog minsann hade lite bråttom! Stressade begav vi oss mot bilen och stack iväg med röda faran. Eftersom det blev lite stressigt, råkade jag köra en något oplanerad väg och plötsligt befinner vi oss framför ett djupt hål i vägen med upphöjda hjulspår på respektive sida. Jag inser att detta är en busshållsplats, dels för att människor står där och väntar, dels för att hjulspåren vid sidan om den djupa gropen är på tok för brett isär. Vad jag inte inser är att min hjärna i detta stressade tillstånd uppenbarligen kan ta sig för i stort sett vad som helst. Som i ultra-rapid ser jag hur bilen gör en rivstart och kör rakt fram! Det är några pinsamma och ytterst skräckfyllda sekunder som följer. Jag känner hur höger bakdäck går ner i gropen och vi bokstavligt hänger på kanten till vad som känns som avgrunden. (Visst, det handlar om en halvmeter, men för en Saab 9-3, van vid stadskörning är det detsamma som Paris-Dakar). Jag minns att jag sa –Här kan man väl inte köra? Varpå Carins svarade –Det är nog inte meningen heller. Det var efter det jag körde.
I detta panikens rus insåg jag att här gäller det att ahndla snabbt. Jag gasade för allt vad Sabben var värd och otroligt nog så lyckades jag dra upp bilen ur denna urlöjliga grop! Det hela resulterade i att jag med däcktjut kom utsladdandes på anrika Strandvägen med en tydlig stank av bränt gummi efter bilen. Vad bussresenärerna på hållplatsen sade vill jag inte ens tänka på. Men Carin hann med sitt tåg. Det var när jag senare återberättade historien för Johan och sa att "Det är ju inte hela världen med en skavd navkapsel" som han poängterade att vi inte har navkapslar, vi har aluminiumfälgar.
Under helgen har alltså Carin och jag härjat fritt. En helg utan manlig närvaro innebär givetvis massor med shopping, Häägen-Daz i alla dess former samt demolering av bilen. Jo, det hände faktiskt en incident med Saaben.
I söndags skulle jag skjutsa Carin till Centralstationen där hon skulle ta tåget till Göteborg. Vi satt i godan ro och klämde i oss lite Thai-mat när jag frågade Carin hur vi låg till i tiden. Carin fick genast en mycket rak rygg och sa att vi nog minsann hade lite bråttom! Stressade begav vi oss mot bilen och stack iväg med röda faran. Eftersom det blev lite stressigt, råkade jag köra en något oplanerad väg och plötsligt befinner vi oss framför ett djupt hål i vägen med upphöjda hjulspår på respektive sida. Jag inser att detta är en busshållsplats, dels för att människor står där och väntar, dels för att hjulspåren vid sidan om den djupa gropen är på tok för brett isär. Vad jag inte inser är att min hjärna i detta stressade tillstånd uppenbarligen kan ta sig för i stort sett vad som helst. Som i ultra-rapid ser jag hur bilen gör en rivstart och kör rakt fram! Det är några pinsamma och ytterst skräckfyllda sekunder som följer. Jag känner hur höger bakdäck går ner i gropen och vi bokstavligt hänger på kanten till vad som känns som avgrunden. (Visst, det handlar om en halvmeter, men för en Saab 9-3, van vid stadskörning är det detsamma som Paris-Dakar). Jag minns att jag sa –Här kan man väl inte köra? Varpå Carins svarade –Det är nog inte meningen heller. Det var efter det jag körde.
I detta panikens rus insåg jag att här gäller det att ahndla snabbt. Jag gasade för allt vad Sabben var värd och otroligt nog så lyckades jag dra upp bilen ur denna urlöjliga grop! Det hela resulterade i att jag med däcktjut kom utsladdandes på anrika Strandvägen med en tydlig stank av bränt gummi efter bilen. Vad bussresenärerna på hållplatsen sade vill jag inte ens tänka på. Men Carin hann med sitt tåg. Det var när jag senare återberättade historien för Johan och sa att "Det är ju inte hela världen med en skavd navkapsel" som han poängterade att vi inte har navkapslar, vi har aluminiumfälgar.
torsdag, februari 08, 2007
I lööööve torsdag
Jag gillar verkligen torsdagar. Det är snart helg, men man har den fortfarande att se fram emot, fredagsstämningen kryper ända in påtorsdagen ibland och framför allt, det är en kväll med min favoritserie Medium! Kl 21.00 sitter jag bänkad med en skål glass och vägrar svara i telefon om det ringer. Underbart.
Dessutom får jag finbesök idag, Lotten kommer upp från Göteborg så vi skall ses efter jobbet. Hon är alldeles rykande färsk nyförlovad också!
Mitt just nu största I-lands problem är att jag har en torrspricka i tummen. En djup sådan faktiskt. Det gör skitont, och jag undviker att använda tummen, men hur cool är man på en skala om man piper över det? Inte alls faktiskt. Så det gör jag så klart inte.
Dessutom får jag finbesök idag, Lotten kommer upp från Göteborg så vi skall ses efter jobbet. Hon är alldeles rykande färsk nyförlovad också!
Mitt just nu största I-lands problem är att jag har en torrspricka i tummen. En djup sådan faktiskt. Det gör skitont, och jag undviker att använda tummen, men hur cool är man på en skala om man piper över det? Inte alls faktiskt. Så det gör jag så klart inte.
torsdag, februari 01, 2007
Arla morgon
Jag vet ju att jag borde ge Viggo mer torrfoder. Det är de där förbannat söta ögonen som får mig att choppa ner små kycklingbitar och diverse godheter i hans skål. Och så som jag värdesätter god mat, vad annat kan väl han göra? Han är ju min lilla dyrgrip. Men ibland smyger det sig in lite vett i mig och jag ser till att åtminstonde blanda i lite torrfoder i maten. Det har jag gjort nu ett par dagar och jisses! Jag vet faktiskt inte om det är fodret eller om vi helt enkelt är roligare att bo hos än mina föräldrar, men hunden tycks gå som på droger! Det var länge sedan han hade sådan fart, busade och höll igång. Det riktigt kul att se att han mår så bra, om än lite krävande, puh!
Imorgon är det fotografering med jobbet och jag skall befinna mig på plats 07.00. Uh. Så ikväll är det Medium med en skål glass som gäller och sedan bums i säng! Bon apetit!
Imorgon är det fotografering med jobbet och jag skall befinna mig på plats 07.00. Uh. Så ikväll är det Medium med en skål glass som gäller och sedan bums i säng! Bon apetit!
tisdag, januari 30, 2007
Den har kommit nu
Jag gillar teknik. Inte i alla dess former, men teknik som man använder i vardagen. Prylar. Ställ mig på avdelningen för hushållsmaskiner i en affär och jag roar mig själv lätt en bra stund. Detsamma gäller mobiltelefoner. I förra veckan beställde jag en ny mobiltelefon då min bindningstid på abonnemanget hade gått ut och jag kunde köpa mig en ny telefon (genom att sälja min själ till jävulen) till rabatterat pris om jag band upp mig på en ny bestämd tid. Givetvis måste man tänka till i sådana här situationer. Att binda upp sig för ytterligare 24 månader skulle vara att sätta sig själv i klistret. IPhone beräknas komma under hösten, som senast vid nästa jul. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag inte hade möjligheten att redan då byta om de ekonomiska förutsättningarna finns.
Så skulle de då skicka den till mig. Smart som försäljaren var så sa hon att hon kan skicka den direkt till jobbet, så slipper jag en extra dag i väntans tecken då det skall komma en lapp från posten att jag har fått paket. Ok, då ställer jag in mig på max två dagars väntan. Men det blir inte så. När dag tre har passerat lunch kan jag inte längre hålla mig, jag ringer upp företaget. Det visar sig ha blivit så tokigt att någon har skrivit fel adress på paketet! Efter en koll av företaget får jag meddelandet att paketet har vänt tillbaka till Göteborg där det startade och att det kommer att dröja ytterligare några dagar innan jag har min telefon. Skit. Minst sagt. Men, alla är vi människor, shit happens.
Så idag ringde det på dörren och en ovanligt ful postmänniska klev in. Men han hade ett ack så vackert paket i sina händer. Det var med viss svårighet som jag kunda se honom i ögonen då han skelade vilt, men glädjen kunde jag inte dölja. Och nu ligger den här bredvid mig. Med skyddsplasten på, naturligtvis. Den kommer nog inte att åka av innan den har fyllt en vecka. Japp, Christin, det må klia och ila i dina fingrar, men till Stockholm når de inte! Ring, telefon, ring!
Så skulle de då skicka den till mig. Smart som försäljaren var så sa hon att hon kan skicka den direkt till jobbet, så slipper jag en extra dag i väntans tecken då det skall komma en lapp från posten att jag har fått paket. Ok, då ställer jag in mig på max två dagars väntan. Men det blir inte så. När dag tre har passerat lunch kan jag inte längre hålla mig, jag ringer upp företaget. Det visar sig ha blivit så tokigt att någon har skrivit fel adress på paketet! Efter en koll av företaget får jag meddelandet att paketet har vänt tillbaka till Göteborg där det startade och att det kommer att dröja ytterligare några dagar innan jag har min telefon. Skit. Minst sagt. Men, alla är vi människor, shit happens.
Så idag ringde det på dörren och en ovanligt ful postmänniska klev in. Men han hade ett ack så vackert paket i sina händer. Det var med viss svårighet som jag kunda se honom i ögonen då han skelade vilt, men glädjen kunde jag inte dölja. Och nu ligger den här bredvid mig. Med skyddsplasten på, naturligtvis. Den kommer nog inte att åka av innan den har fyllt en vecka. Japp, Christin, det må klia och ila i dina fingrar, men till Stockholm når de inte! Ring, telefon, ring!
måndag, januari 29, 2007
Hundtvätt
Med det rådande vädret finns det många missnöjda hundägare. Om man som jag är ägare till en vit hund kan man helt enkelt bara se på hur sörjan skvätter upp på mage och ben och efter en typisk lunchpromenad hänger de obligatoriska istapparna i skägget och dallrar. På hunden alltså.
Så ikväll var det dags. Viggo har fått bada. Jag undrar fortfarande hur han kan se så lidande ut av att få vatten på kroppen när han 10 minuter tidigare så gladeligen har stoppat nosen i en gul snödriva. Men ren blev han och glad! Sällan är det sådan fart på honom som när han är nybadad. Dessutom har det ägnats en stund åt sökning och andra kommandon. Jag måste säga att jag antagligen har Sverige (om inte Europas) sämsta spårhund. Om jag ber honom sitta kvar i ett rum, och sedan går in i ett annat rum och ställer mig i ett hörn för att sedan göra en inkallning, ja då kan han komma och ställa sig en halv meter från mina ben, men han ser mig inte?! Oftast avslöjar jag mig när jag börjar apgarva. Då ser han mest förvånad ut och ser ut att tänka: –Vad står du där och flabbar för?
Viggo är Stockholmare under två veckors tid då mina föräldrar är i Spanien och det funkar riktigt bra. Han har nu vant sig lite vid det nya jobbet och här hemma börjar Johan och Viggo att närma sig något som kan kallas kommunikation. Fast humorn har de nog en bit kvar på.
Så ikväll var det dags. Viggo har fått bada. Jag undrar fortfarande hur han kan se så lidande ut av att få vatten på kroppen när han 10 minuter tidigare så gladeligen har stoppat nosen i en gul snödriva. Men ren blev han och glad! Sällan är det sådan fart på honom som när han är nybadad. Dessutom har det ägnats en stund åt sökning och andra kommandon. Jag måste säga att jag antagligen har Sverige (om inte Europas) sämsta spårhund. Om jag ber honom sitta kvar i ett rum, och sedan går in i ett annat rum och ställer mig i ett hörn för att sedan göra en inkallning, ja då kan han komma och ställa sig en halv meter från mina ben, men han ser mig inte?! Oftast avslöjar jag mig när jag börjar apgarva. Då ser han mest förvånad ut och ser ut att tänka: –Vad står du där och flabbar för?
Viggo är Stockholmare under två veckors tid då mina föräldrar är i Spanien och det funkar riktigt bra. Han har nu vant sig lite vid det nya jobbet och här hemma börjar Johan och Viggo att närma sig något som kan kallas kommunikation. Fast humorn har de nog en bit kvar på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)