Vad tänker jag på?

Och så dushen då Christin...

OH MY GOD!

Vi har köpt ett hus! Jag har inte riktigt hunnit smälta det själv ännu. Men i slutet på mars blir vi Brommabor. Helt galet.

Doktor Abrahams Väg 52, Bromma

Jag har fastnat!

För flera år sedan hade mina vänner och jag en diskussion om att man någon gång i livet fastnar för en stil. Dvs att man vid ett tillfälle slutar att förändra sitt yttre nämnvärt (ja, allt rår man ju inte på, tyngdkraften har onekligen sin lag). Vi pratade om att denna tidpunkt ofta inträffat runt 30-årsåldern och att många därefter sminkar sig likadant eller behåller sin frisyr för många år framöver.

Jag tror jag är där. Och det gäller min frisyr. För en dryg vecka sedan gick jag till en frisör i Stockholm och lät henne frisera mig med ganska fria tyglar. Jag hade kanske inte varit lika frikostig med tyglarna om jag redan från början insett denna kvinnas ringa ålder. Efter lite trevlig konversation (snokande från min sida) räknade jag ut att hon var 21 år. 21 år! Vid 21 års ålder hade jag fortfarande hjärtformade ramar med hundvalpar i på hyllan. Nåväl. Hon klippte på och jag tänkte för mig själv att; Lotta, släpp kontrollen!

Men jag blev alltså inte nöjd. Jag har visserligen fått många fina kommentarer om mitt hår som verkar relativt ärliga men det är inte riktigt jag. Frisyren består av en mycket kort page. Sett från sidan kan den kännas ok, men saken är den att jag ser ju aldrig mig själv från sidan, jag ser mig framifrån i spegeln och det känns som att det är den sidan av frisyren som känns värst.

Nu är inte färgen på håret heller riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag har ju under lång tid försökt färga håret svart, men mitt envissa barr har totalt ignorerat mina försök och förblivit brunt. Så när Halloweenfesten närmade sig för några veckor sedan var det utan tvekan jag lät mamma färga mitt hår med svart färg, för jag visste ju, det skulle bara sitta i några tvättar. Mmm, det var så det funkade med det andra märket. Efter att i flera års tid letat efter märken som skulle hålla men som inte gjorde det så hittade jag tydligen denna gång rätt. Färgen sitter verkligen. Jag frågade visserligen några tonårstjejer på Åhléns om hjälp eftersom de verkade ha stenkoll, och de upplyste mig försiktigt om att man blir ganska blek i svart hår. De visade ganska tydligt sin åsikt om huvudida jag skulle passa i det eller ej. Hur som helst, nu har jag svart hår och kort page. Man kan säga att jag är lite lik den där finlandssvenskan i Filmkrönikan.

Fast det är klart, jag är hellre lik henne än killen som också håller i programmet.

Vi vann!!!

Det finns en tävling som heter 100 wattaren. Så här förklarar man den på www.100wattaren.com:

“Reklamtävlingen premierar reklamkampanjer som gett effekt. Kampanjens syfte ska vara definierat och resultatet mätt. Detta är ett krav. 100-wattaren belönar svenska och internationella kampanjer, producerade och publicerade under 2006 och 2007. De tävlande kampanjerna får inte tidigare har belönats i 100-wattaren.”

Tillsammans med min gamla arbetsgrupp på Trigger blev vi i år nominerade till 100 wattaren i kategorin producentreklam. Bara det är kul. Igår var det dags för prisutdelning i Stadshusets Blå sal och det var faktiskt en imponerande middag. Med 900 sittande gäster och underhållning av September och Papa Dee kändes det riktigt festligt. Konfrancier var Renee Nyberg och hon skötte uppdraget galant. Reklamfolk kan faktiskt vara pinsamt snobbiga och jag glömmer aldrig det år Helena af Sandberg var konfrencier på Guldägget och gjorde sitt bästa för att underhålla publiken. Det slutade med att folk buade och Helena fräste något fräckt till publiken om att man kan för faan applådera andra än sin egna byrå. Vid sådana tillfällen skäms jag över mina kollegor i branchen. Men som sagt, Renee skötte det galant och var t.o.m. ganska kaxig. Bara en sådan sak som att kommentera att det syntes väldigt tydligt vilka som var från byråerna respektive kundsidan... (det är alltid sneakers som avslöjar)

På plats var även vår kund, Malmö Aviation, och det var riktigt kul att träffa dem igen. 16 bidrag hade nominerats i vår kategori och sex st får pris. (hmm, jag tror det är så) Det finns 100-, 75- och 50-wattare som man kan vinna och vi vann en 50 wattare! Det är första gången jag är med och vinner ett pris i sådana här sammanhang och det känns skitkul! Som tur var behövde vi inte gå upp på scen och hålla tacktal för då hade jag varit livrädd.

Den tjusiga trappan

En glad produktionsledare och marknadschef

En glad kund med diplomet

Här äter man ju middag varje kväll...

Inte en enda gäsp

Helgen blev väldigt lyckad. Min födelsedag kom med strålande sol och bestod av lunch i Linnéstan och framåt kvällen dök gästerna upp till årets gåsamiddag.

I år var det faktiskt lite pampigare än vanligt. Vi var 21 st som satte oss vid det fint dukade långbordet. Maten kom från Sjömagasinet och det var lite spännande med tanke på att det annars alltid är mamma som lagar till gåsen. Det kändes väldigt proffsigt att ha en riktig kock i köket och två duktiga servitriser som servade oss hela tiden. Och det var ju så gott! Med vin som var anpassat till varje rätt och en svartsoppa som innehöll mer alkohol än vinet (kändes det i alla fall som) blev det en jättegod middag!

MEN. Jag måste faktiskt säga att mammas gås är godare. Jag vet, jag vet, det var gås från Sjömagasinet, men mammas gås är liiiite saftigare. Vad som var en riktig bra grej var att de hade lagt upp portioner på tallrikarna, vilket gjorde att man för en gångs skull inte åt så att man var sprängfärdig. Äppelkakan som serverades med hemmagjord vaniljglass och kanelsås var också heeelt underbar.

Mamma hade beställt hem fantastiskt fina blomsterarrangemang och bordsdekorationer och kvällen till ära tillät pappa att hon tände upp strålkastarna som belyser huset. Han hade dessutom ställt marchaller hela vägen upp från gatan till gården vilket blev riktigt pampigt!

Och så fick jag min present av Johan. Jag har gått i snart en månads tid och trånat efter Philips nya “wake-up light”, en väckarklocka som sakta ger gryningsljus i rummet så att kroppen skall vakna upp pigg och alert. Och så fick jag den! Han är grym på att ge presenter, Johan. Så, imorse vaknade vi upp till strålande sol på Linnégatan och fågelkvitter. Hur fantastiskt är inte det?! Utanför fönstret vräkte det ner snöblandat regn men inne hos oss var det som en sommarmorgon. Faktum är att solen gick upp en halvtimma tidigare än planerat (måste läsa instruktionshäftet ikväll) vilket gjorde att Johan låg gömd under täcket en halvtimma, men snart har vi koll på när vi vill att solen skall gå upp!

Nu i eftermiddags noterade faktiskt min kollega Tony att jag inte gäspat en enda gång under dagen, och det mina vänner, är stort rekord med tanke på att jag brukar börja gäspa vid 10-tiden på förmiddagen!

Akta dig Mårten!

Ikväll far vi ner til Götet med flyget och imorgon får Mårten sätta livet till!

När han blir rik

Vi har för lite bestick, glas och kaffemuggar på jobbet. Ofta fräser någon av oss när vi får stå och handdiska och jaga runt efter gafflar på lunchen. När vi nämnt detta för vår chef (som även själv ofta uppmärksammar detta problem) svarar han alltid med samma fras: När jag blir rik skall vi köpa nya glas/muggar/bestick.

Man kan köpa koppar på det berömda, Svenska lågprismöbelhuset för 3 kr. 3 kr! Glas för 5 kr. Ikväll åker min kollega och jag till IKEA och köper lite porslin på egen bekostnad. Så skall vi ställa det i en fin låda på hans skrivbord och skriva: I väntan på att du blir rik... :)

En burlesk fest

I helgen kom så den årliga halloweenfesten som jag sett fram så mycket emot. Nytt för i år var att det var ett tema. Tema Burlesk. Jag fick slå upp ordet för att få en uppfattning och i det stora hela kan man säga: teater, varité, överdrivet, humor och buskis. Dock fick jag känslan av att temat skulle bli lite mer avklätt än vad just ordet burlesk antyder och den känslan förstärktes så fort vi kom innanför dörren! På vägen in var det anordnat så att man fick prata med en dörrvakt (världens största) som konstaterade att de vackra damerna (vi) stod på gästlistan. är vi kom in i trapphuset (som var upptänt med enbart levande ljus och röda lampor) fick vi hänga av oss hos de mycket vackra, och ganska sparsamt klädda hjälpbredorna.

Väl inne tappade jag nästan hakan. Alla var så coola! Man kan nästan säga att ledordet för kvällen var korsett. Nu hade jag och min vän tagit det säkra före det osäkra och satsat på make-upen istället för att vara lättklädda, så vi kände oss väldigt fina ändå. Givetvis hade det svetsats upp en stolpe på en liten scen så att vem som helst som kände för det kunde ta sig en sväng om med lite pole-dancing. Vilket många gjorde också. Ingen nämnd, ingen glömd som det brukar heta.

Det var en grym fest. Jag var som sagt helt tagen av hur fina alla var och hur modiga vissa var som verjkligen hade gått in för temat. Det är inte ofta man hamnar på en fest som denna!

Sicken jäkla unge!

Ett gäng nördar

Ett gäng nördar. Det är verkligen den tanken som slår mig när jag anländer till Biograf Park för att se filmen Helvetica. Vi är alla där för att se en film om ett typsnitt. Kraftigt nördigt faktiskt. Fast samtidigt alldeles, alldeles...underbart! Här finns människor som går igång på att prata ligaturer och huruvida man behöver anpassa sig till typografiska regler eller inte.

Filmens skapare gary Hustwit är där, det är hans första film och han verkar ganska positivt överraskad att han lyckats fylla en stor biosalong en regnig tisdagkväll i Stockholm som ligger en bra bit från hans hemland USA.

Filmen rullar igång och det är ungefär som jag väntat mig. Fast bättre. Vi bjuds på mycket form och fantastiskt härligt insnöade människor som tillbringar hela sina liv med att rita typsnitt. Människor som en av dem själva uttryckte: “Vissa går ingång på att se tjejers rumpor, jag går ingång på typsnitt”. Man får se de första pappersskisserna av Helvetica, de ligger i en pärm långt ner i ett källararkiv i Schweiz. Ganska faschinerande att tänka sig att det är ett typsnitt som numera finns installerat redan från början när man köper en PC eller Mac. Det är såklart även en bidragande orsak till att så många känner igen typsnittet.

Jag kikar runt lite i biosalongen och hittar gamla klasskamrater från Forsbergs både på raden bakom och framför mig. Mmm, inte konstigt att jag trivdes på skolan, vi är ju lika nördiga allihop!

Efter filmen följer en paneldiskussion ledd av Dennis Dahlqvist. Den är ok men inte otroligt intressant. Det jag lyssnade mest till var att en kille i panelen arbetar med att ta fram nytt profilprogram till den Engelska posten. Där har man testat Helveticas läsbarhet gentemot Futura och ett annat, serif-typsnitt. Helvetica tog lätt hem segern.

Jag fick mycket inspiration av filmen och det var väl egentligen det krav jag hade. Det kan mycket väl hända att jag köper den när den komemr på DVD. Den kanske inte är första hands valet en fredagkväll, men en regning tisdagskväll som igår fyller den sin uppgift. Mer inspiration åt folket!

Hoppet lyser

Det är verkligen skönt när hösten kommer. Den har kommit till Hornstull nu. Man går omkring och njuter av värmen och solen och hoppet riktigt lyser om människorna jag ser på gatan.

Macotekets kundservice

Jag har beställt en adapter från macotecet. Eftersom den fortfarande inte dykt upp efter en veckas väntande tog jag idag reda på deras telefonnummer och ringde upp supporten.

Jag landade i en telefonkö av stora mått. Den hade inte ens artigheten att meddela sig om vart i kön jag befann mig utan rabblade bara sitt mantra “Du är placerad i kö, vi jobbar på för att så snart som möjligt kunna hjälpa dig”. Hjälpa mig my ass - tänkte jag efter 18 minuter väntan. Jag reste mig upp och sa till min kollega:

– Nu måste jag gå på toa, och givetvis kommer de väl att svara om jag går härifrån.
–Ja visst gör vi det. Hör jag från telefonen!

Jag började ju skratta hejdlöst och greppade telefonen och förklarade att jag faktiskt väntat nästan 20 minuter, och att behoven kallade. Vi pratade på om mitt ärende och han kollade igenom sina uppgifter om mitt köp. Han såg att det var ett köp till ett företag vid namn Madame Chic och frågade vad det var för något. Jag förklarade att vi säljer kosmetik och han sa förvirrat; varför känner jag då igen det? I och för sig så vet jag att många killar runt Stureplan sminkar sig och så men jag tillhör inte riktigt den gruppen...

Han skulle kolla upp om produkten fanns i Souks Macoteket-affär så han bad att få återkmma. Innan vi lade på säger han smidigt:

– Nu dröjer det någon minut innan jag ringer upp dig igen så... du har ju lite tid att gå åt sidan så att säga...

Efter att ha avklarat mitt toalettbesök ringer telefonen. När jag svarar presenterar sig samme herre som någon från toalettavdelningen! Jag började ju garva igen och han berättar att han nu har sett till att det ligger en alldeles personlig adapter som väntar på mig i butiken. Han lägger till att den förmodligen ligger på en rosa sidenkudde. Jag frågar om det är speciell belysning riktad mot min adapter och han svarar: givetvis, när du kommer in i affären kommer all övrig belysning tonas ned och folket kommer slänga sig på golvet likt Inkafolket när du stiger fram. Jag får även bekräftat att jag genom mitt fingeravtryck kommer att få all tänkbar service.

Det kallar jag service!

It´s coca-cola day!

Idag är det fredag och jag får dricka Cola Zero! Inte nog med att det är fredag, idag har jag en after work att se fram emot samt att päronen kommer hit och då vankas det som vanligt goda restaurangbesök. Det bästa av allt är så klart att Viggo kommer och hälsar på!

För övrigt vandrar tankarna i min skalle hur jag skall göra med min kära lägenhet i Göteborg. Jag har sagt upp min hyresgäst och får tillbaka lägenheten nästa vecka. Jag hade tänkt sälja den nu men jag har gått och blivit osäker då marknaden inte är lika benhårt uppåtstigande nu som för bara ett par månader sedan. Vad tror ni, läsare, skall jag sälja nu eller vänta ut den lilla svackan genom att sälja framåt vårkanten? Någon som har en tänkbar hyresgäst i sådana fall som kan tänkas bo där några månader?

Säg till när jag blir som honom

Lite på örat

Helgen har varit bra förutom mitt besök på Karolinskas akutmottagning under fredagkvällen. Lördag och söndag spenderades i Göteborg där det blev en hel del gosande med hundarna. Sigges öra vägrar resa sig som ni kan se på bilden.

Raggmunk

Igår åt jag för första gången raggmunk. Jag blandar hela tiden ihop det med Kroppkakor vilket jag heller inte ätit. Det var Johans mamma som fixat maten och det var ju jättegott! Fantastiskt fet mat och alldeles underbart gott.

Bilden är lånad från Tasteline

Christins ord är min lag

Vi fick en Mac!

Johans syster Louise köpte en Mac till oss på auktion! Det är en gammal en, men det är en Mac. Hon köpte den för det facila priset 30 kr. Kan ni förstå?! Och till den kom en fin skärm också, lycka. Nu ska jag bara lyckas få ihop skärmen med min dator så har jag en utmärkt skärm. Enda joxet är att jag behöver köpa en adapter för att det skall gå att para ihop skärmen med datorn och den adaptern kostar 1000 spänn. Men det är klart 1000 kr för en Appleskärm är ju helt ok...

Slutbåtat

I helgen tog vi upp båten så nu blir det inget mer båtåkande för oss på ett tag. Jo förresten, Johan skall ju åka ut med en kompis båt till helgen.

Det är en hel del procedurer kring det här med att ta upp båten. Vi är nu med i en båtklubb nära Hässelby där vi skall få lägga upp båten på en uppställningsplats. Bara det att vi hade fått en tid; 11.50, då båten skulle ställas upp oroade mig lite. Vi var därför ute i god tid och tog upp båten i Gustavsberg för att köra den tvärs över stan på trailer. Allt gick faktiskt väldigt bra. Men det var ju bara vi som kom med båten på trailer, de andra plockade upp båtarna ur sjön. Gubbarna som skötte det hela var naturligtvis riktiga sjöbusar som pekade med hela, smutsiga handen. Vi förstod att här gjorde man som man blev tillsagd och inget annat. Inga bilar fick vistas inne på uppställningsområdet och det stod vakter mellan den lilla hamnen och området.

Vi kom fram till att vi skulle få köra fram bilen, lossa trailern med båten och blixtsnabbt dra in båten på området för hand. Både Johan och jag insåg att vi inte hade lång tid på oss mellan skyttetrafiken av traktorer som kom körandes med megastora segelbåtar genom grinden. Pulsen ökade i takt med vår plan ritades upp. Jag satt bilen 100 m bort (var inte helt lätt att hitta en parkering för både bil och båt) och Johan vaktade vid grinden. När Johan ringde visste jag att det var klart att köra! Jag kom fram på ett par sekunder och sedan är det febrilt samarbete som gäller, Johan kopplar loss trailern, jag... öh, hejar på och sedan sticker jag iväg och parkerar bilen. Jag springer tillbaka och som tur är har han fått hjälp av någon att dra in båten innanför grindarna så att vi inte blockerar vägen.

Helt svettiga efter etapp ett börjar vi dra trailern. Vi hade tidigare spekulerat i hur tungt det skulle vara att dra ca 500 kg, men det gick förvånansvärt lätt. Och i denna stund var jag faktiskt väldigt tacksam att vi hade en av de absolut minsta båtarna. Inga jobbiga mastar att ta av, inga stora traktorer behövdes. Att Johan dessutom åker ut dit nästa helg själv och grejar det sista är ju alldeles, alldeles underbart!

Till helgen kommer jag till Göteborg, jag längtar!

Inget planerat

För första gången på länge har jag spenderat en helg där jag inte hade något inplanerat! Det var väldigt skönt. Vi har fixat och grejat lite, jag har kollat på avsnitt av Heroes när Johan kollade på fotboll. Det är ju rätt fantastiskt vad trevligt det kan vara att bara vara.

Vi gick på bio förresten, vi såg "På smällen". Riktigt rolig, den kan jag rekomendera!

Så rädd

Jag går på en kurs varannan onsdag. Det handlar om att utvecklas medialt och det är jätteroligt och spännande. Varje gång kommer jag därifrån med ett lugn i mig och känslan av att ha gjort något “helt annat” för några timmar, vilket känns underbart.

Igår var det en person med som jag inte träffat förut. Jag försöker alltid ha grundinställningen att alla är bra och trevliga kontakter tills motsatsen bevisats. I det här fallet kom beviset ganska snabbt. I pausen flöt konversationen in på personer som blir förföljda. Frukansvärt hemskt och vi talade mycket om psykiskt sjuka människor som gör detta. Efter att någon hade dragit en riktigt ryslig historia började den nya personen tala. Hon berättade att hennes kompis hade råkat ut för ett riktigt Psyco. Vi lyssnade medan hon berättade att hon var så hemskt orolig och rädd hela tiden för att något skulle hända hennes kompis. Vid ett flertal tillfällen upprepade hon just orden; Jag är rädd. Så skakade hon sorgset på huvudet och tittade melankoliskt ner i marken. Jag tyckte hon drog på lite väl stort efter ett antal “jag är så rädd” och alldeles för mycket skakande på huvudet, men visst, hon var uppenbarligen rädd.

Efter pausen fortsatte vi våra övningar och när kvällens kurs var över fick jag skjuts till tunnelbanan av en annan deltagare. Den nya tjejen var även med här och hon fortsatte prata om hur rädd hon var. Denna gången var det ex-pojkvännen hon var rädd för. Jag lyssnade med ett halvt öra, men lyckades sen ta mig in i ett annat samtal som skedde med föraren och en annan kvinna i bilen. Väl framme vid tunnelbanan inser jag dock att jag inte kommer undan längre. Det är bara jag och den nya kvar och vi följs åt ner på perrongen. Det blir tyst. Vi hoppar på vagnen (givetvis skall vi med samma). Det blir pinsamt tyst. Så öppnar hon munnen och säger... Jag är så orolig.

Hon förklarade att hon hade fått se sidor av sitt ex hon aldrig anat funnits sedan hon gjort slut med honom. Det hela lät väldigt hemskt och underförstått förstod jag att det antagligen var våld och förföljelse som hon oroade sig för. Jag försökte lugna henne med att säga saker som att hon skulle visa att han inte berörde henne längre och det verkade som att hon gillade tipset. När hon berättat lite mer om hur hemsk han var så frågade jag till sist försiktigt; Vad är det du är så rädd för som ska hända?

Hon lyfte blicken och sa tydligt. Jag är så rädd att han skall skriva ett hemskt mail till mig.

Jag förstod ju att det var helt fel läga att skratta. Man gör inte så. Men med de bilder jag hade målat upp i mitt huvud med slag och förföljelse så framstod faktiskt ett mail som en ytterst lätt attack att hantera. Jag böjde mig fram och sa till henne; Vet du, du kan ju faktiskt slänga mailet.

10 rosor för varje år

I fredags när jag gick hem från jobbet så babblade jag i telefon. Jag fortsatte in genom dörren hemma och hälsade lite snabbt på Johan medan jag pratade vidare. När jag satte mig i stolen så tappade jag hakan. På bordet stod 40 röda, otroligt vackra, rosor. Till mig! Jag fick avsluta samtalet snabbt och hångla upp min man.

Inte gnällig alls

Tiden går fort när man har att göra.

Som jag nämnt tidigare så är det oftast ett lugnt tempo på mitt nuvarande jobb. Och det kan ju vara trevligt men det blir lite segt emellanåt.  Men de sista dagarna har jag haft fullt upp. Och jag älskar det! Jag kan "beta av" saker på min lista, dagarna går fort och jag känner att jag gör nytta. Jag gillar att komma upp i tempo!

Jag minns när jag började på min förra arbetsplats. Det var så mycket hela tiden och arbetsdagarna var långa, så ibland fick jag helt enkelt smita in på toaletten för att få några minuters vila. Det var ju kanske inte heller det ultimata, men vad tiden for fram. Så det känns kul nu när jag har mer att göra. Dock blir det mindre skrivet på bloggen.

Viggo bor här uppe hos mig nu. Päronen är i Spanien och när de kommer hem skall de bara vara i Sverige ett par dagar innan de sticker till Skottland. De beter sig som pensionärer... Hur som helst gör detta att Viggo och jag får mycket tid tillsammans vilket är jättebra!

Härom dagen promenerade vi tillsammans ute på Djurgården. Det var underbart höstväder och jag lät Viggo gå fri för det fanns inga andra djur i närheten förutom hästar och dem bryr han sig inte om. Det kom tre gubbar gåendes i likadana, blå, träningsjackor. De tittade MYCKET ogillande på min hund och när jag nämde detta för Johan senare på kvällen så sa han att det antagligen var gubbar från någon gammal soldatförening. Inte konstigt att de glodde ogillande, man fick tydligen inte ha lösa hundar där. Men jag kommer från Kvänum och skiter i hur Kungligt Djurgården är, för mig är det bara natur!

Vilken fin höst!

Nu har det varit några riktigt fina dagar. Solen skiner och höstfärgerna kommer smygandes. Man skulle kunna tro att det är nu det är läge att deppa ihop över den sommar vi aldrig fick, men om det bara håller sig så här ett tag till så känner jag mig ganska nöjd! Det är härligt att vara ute och när vi slipper en massa moln och tjafs så får vi mer ljus. För ljuset är det jag är mest rädd om. Ve och fasa för den tid som kommer då man inte hinner vistas utomhus i dagsljus, man kan ju bli deprimerad för mindre. Jag funderar på allvar att köpa ett tio-kort på Igloo som ligger bara några minuters promenad från mitt jobb. Där får man löjusterapi och kan samtidigt ta en fika om man vill. Eller frukost. Men då måste jag gå upp tidigare och det är ju just det som är så svårt när det är som mörkast. Moment 22 liksom.

Mot Göteborg

Imorgon, efter jobbet, åker vi ner till Göteborg. Är det någon som vill hitta på något så hojta till!

I´m a sex bomb

Idag är jag förkyld, hostar slem, snyter mig hela tiden och har ett munsår stort som ett hallon på läppen. Håret gick inte att få ordning på och jeansen som satt löst när jag köpte dem spänner runt midjan. Jag känner mig verkligen läcker.

Ps. En eloge till Johan som hitintills har stått ut i fyra år. Ds.

Sicken fest!

I lördags var det äntligen dags för Johans 30-års fest. Och det blev bra, riktigt bra. Folk var på topp och att vi fick hjälp av kvällens bartender Camilla var en höjdare! 

Så här städat såg det ut i början av kvällen...

Spontandans

Christin & Louise genomför någon slags dans, 

kan det vara macarena?

(Johan dansar lite gubbigt så här efter 30-strecket)

Men självförtroendet är det inget fel på!

Bröderna Olofsson, Johan och Thomas U

Innan alla kavajerna åkte av

Mattias O mun, Sophia och Mattias P

Christin kan också blanda drinkar

Louise berättar antagligen om "she´s so lovely" för Janne och Ulrika

Johan berättar antagligen om livets gåtor för sin kusin Anna

Takkronan ville också vara med på mingelbild...

Och där är de igen

Louise har verkligen hittat sin pose

Dagen efter var det inte bara Viggo som var trött

Viggo exporteras till Stockholm

Just i denna stund åker Viggo till Stockholm. Han liftar med Fredrik och är antagligen inget vidare sällskap med tanke på att han sover 95% av en biltur. Men som jag längtar efter honom! Dessutom kommer det ännu mera celebert besök från Göteborg. Alla samlas för att fira Johans 30 år på jorden. Idag skall vi bunkra upp från Mr Willys och sedan, efter att ha hämtat upp mina delvis handikappade vänner på centralen, skall vi avnjuta Restaurang Edos utsökta sushi. En ganska skön fredag med andra ord (förutom att handla i fredagsruschen då).

Så, imorgon blir det party. Vi har laddat med alkoholhaltiga drycker och vänner som inte spottar i glaset. Det känns som att det här kan bli riktigt bra. Så vänta er ingen tidig uppdatering på söndagmorgonen på bloggen.

Dagens ord

Det är bråk i parken här utanför. Alkisarna har haft fest sedan 12-snåret och nyss urartade det i bråk. När det hettade till krossade en av dem en ciderflaska mot trappräcket och stod och hotade allt i sin närhet. Efter att ha lugnats ned något av sin kvinnliga kamrat blev han istället arg på henne och ropade högt "Du kan ta dina jävla snuskpattar och gå!"

Dagens ord: Snuskpattar

Vuxet liksom

I helgen var jag bjuden på tjejmiddag. Mycket trevligt i sig, men det var mer än så, mina vänner hade varit riktigt smarta. Katarina och Sophia hade kommit på idén samla sina tjejkompisar från olika håll. Det hela blev en fantastiskt trevlig kväll som slutade tidigt på söndag morgon.

Jag blir så imponerad av människor som bjuder på vänner och kontakter. När jag gick i skolan var det snarast lite tvärt om, man höll hårt i sina vänner och det sågs inte alltid med blida ögon att man träffades med ”andras” kompisar. Givetvis ändrades detta ganska snabbt när man kom ut i arbetsvärlden, men jag kan fortfarande bli så lycklig och imponerad av en sådan idé som mina vänner genomförde i helgen. Det är vuxet att bjuda på kompisar.

Bubbel-battle

Som jag tidigare nämt så har vi Wrigley (Extra) som kund på mitt jobb. Det har ger fördelen att vi ofta har mycket tuggummi att förbruka på vår arbetsplats. Någon gång då och då, när andan faller på, anordnas en battle i vem som kan blåsa störst bubblor. Idag var det egentligen ingen stormatch, det var Cissi mot Linda och det blev faktiskt oavgjort. Alltså håller undertecknad fortfarande rekordet då jag fick rensa glasögonen efter förra gången.

Cissi värmer upp, vissa likheter med Marge Simpson, inte sant?

Föga imponerande bubblor enligt mig...

Milano i bilder

Lite bilder från Milano...

Äntligen kom jag till den upp-och-ned vända affären som jag hört så mycket om!

Restauranger vid vattnet

Fin vägg!

Lagad moppe

Ful tapet

Snygg kines

Gallerian

Coso Como, underbar affär!

Säng, säng, säng... sova, sova, sova...

Vi är hemma igen. Fyra dagar gick fort och ikväll har jag brottats med det vanliga söndagsproblemet; att hitta en parkering. Milano var bra, men faktiskt inte lika rolig stad som jag hade förväntat mig. Jag har ju varit där en gång förut men då jobbade jag, så det blev bara ett restaurangbesök inne i Milano och under de få timmarna lyckades jag nog få en något glamouriserad (stavar man verkligen så?) bild av staden. Förstå mig rätt, vi har haft det jättebra, men staden var inte så fin som jag hade väntat mig, inte så full av flärd som man förknippar med en av Europas hetaste modestad och den hade inte så många imponerande sevärdheter. Men vi har ändå sett mycket och framför allt gått mycket. I fredags gick vi i nästan fem timmar och det kändes faktiskt i fötterna på lördagen. Men det är ju roligt att gå, man ser så mycket då.

En stor fröjd med Milano var, inte helt oväntat, maten. Vi har ätit fantastiskt gott, så enbart det är faktiskt skäl nog att resa till Italien. Särskilt dyrt var det inte heller. Jag hade väntat mig betydligt högre priser, men för oss två att avverka en tre-rätters middag med vin, öl och dricka behövde vi inte punga ut med mer än runt 800-900 kr. Och då var det toppklass.

Jag har dessutom för första gången vägrat bo i det hotellrum vi blev tilldelade. Jag var väl medveten om att det inte direkt var något lyxhotell vi hade checkat in på, men när de öppnade dörren till den lilla katakomben sjönk min glädje snabbt och effektivt. Rummet var i och för sig fräscht, men det enda lilla fönstret vi hade var fördraget och när vi väl lyckats hitta knappen till jalousierna så visade det sig att de lika gärna kunde varit nerdragna. Utanför stod hotellets samtliga AC-fläktar på full speed och vi var så långt in i ett hörn av bakgården att det knappt nådda fram något dagsljus.

Jag har ju hånat min mamma ganska hårt för den gången i Paris då hon på knagglig engelska ringde ner till receptionen och ynkligt deklarerade; I´m not happy in this room. Nu var det jag som stegade ut i foajén och förklarade på nästan lika knagglig engelska att jag upplevde klaustrofobi... Men det funkade, vi fick ett rum två våningar upp, vilket innebar top-floor på vårt budgethotell, och vi kunde öppna fönstret på kvällen för att släppa in alla mygg.